Aftonbladets Markus Larsson skrev i våras: ”Harry Styles är lite för bra för sin tid. Han har ju förstått att de enda popstjärnorna som egentligen betyder något är de som tydligt och klart utmanar gamla machoideal. Med sin musik och sina konserter försöker han i stället att bygga upp annan, bättre, snällare, feministisk och LBTQI-vänlig drömvärld.”
Det låter på samma sätt i otaliga engelskspråkiga musik- mode- och livsstilsmagasin. Ett rent revolutionärt porträtt tecknas där Styles står för en ”ny manlighet”.
Jag köper det inte. Styles gör inget för ”manligheten” genom att bära pärlor och smink. Att tro att marginella justeringar på ytan gör något omvälvande med mänskligheten är typiskt för den mycket ytliga diskurs som hemsöker kulturbevakningen. På med lite glitter och ett feministiskt Shangri-La stiger ur dalgången. Typiskt för nämnda diskurs är också att allt blir en fråga om identitet. I själva verket säger Styles byxdressar nada om vad för typ av man han är.
En annan retsam aspekt av saken är att kulturjournalistiken beter sig som om Styles gör något nytt. Nöjesjournalisten Jan Gradvall sade nyligen i Nyhetsmorgons årssummering av musikåret att Harry Styles ”står ju för en ny sorts modern manlighet med målade naglar, damväskor.” Ju? Gradvall säger detta med en självklarhet som bara är möjlig när något upprepats tusen gånger.
Men i verkligheten finns det inget sensationellt alls över Styles naglar. Manliga hård- och glamrockare har målat sina i över ett halvt sekel. En och annan popartist också. Idag finns dessutom många män i andra kategorier som målar naglarna. Tyler the Creator, A$AP Rocky, Kid Cudi och Post Malone är bara några exempel, samtliga från rapmusiken, en genre som fram tills nyligen rymde betydligt mindre nagellack. Att en rock- eller popartist målar naglarna är betydligt mer business as usual.
Det postmoderna och kaotiska gen z-modet uppvisar en i allmänhet androgyn tendens, vilket leder till en annan brist i Gradvalls påstående om Styles unicitet. Ingen gör precis som hen vill – i synnerhet inte en mainstream popartist. Harry Styles verkar på marknaden och tar hänsyn till vad som där är gångbart. När han målar naglarna och lanserar en egen kollektion nagellack dockar han in i den redan existerande menicure-trenden – han skapar inte trenden själv. Att se på honom som en spjutspets är för enkelt.
Mot bakgrund av mina resonemang kan jag inte se Markus Larssons kommentar som något annat än hysteriska överord.
Om någon kommersiell artist idag på allvar förtjänar en bråkdel av den sortens vördnadsbetygelser Larsson öser över Styles är det snarare Lil Nas X. Han är inte den första öppet homosexuella rapparen, men den första stora som vågar vara flamboyant och hångla med män på scen och i musikvideor. Han avviker alltså inte bara genom klädsel utan genom att vara den han är. Han är yta och djup. Andres Lokko har träffande sagt att Lil Nas X är vår tids Little Richard. Där har vi för övrigt en annan verkligt modig artist, som sminkade sig och var flamboyant redan på 50-talet, en betydligt mindre allmänandrogyn poptid.
Little Richard tog och Lil Nas X tar verkliga risker med sin estetiska output och sitt sätt att vara i offentligheten. Det väger tyngre än att en glittrig men i övrigt rätt vanlig snubbe målar naglarna och bär handväska. Kan det kanske räcka för Harry Styles att vara vanlig popstjärna? Revolutionen, tja, den får någon annan stå för.
