”H” och ”M”. De kallar väl varandra för det ibland, hertigen och hertiginnan av Sussex. Men som utomstående ser jag det som kodord. Som att även nu, när de ska vara ärliga, vill de hölja en av kungahusets relationer i en viss mystik.

När Meghan och Harrys egen berättelse – om allt som hänt, varifrån de kommer och hur de har behandlats – ska förmedlas i Netflix dokumentärserie slås man av hur mystiken är antingen överspelad eller alltjämt helig. För vad de själva berättar är egentligen allt vi redan visste, allt som den press de hatar redan har avtäckt och den press de inte hatar redan har nyanserat. Så den del av dokumentärserien som handlar om att bringa klarhet i snasket, i de tre första avsnitten, är bara en återgivelse av vad vi redan visste, berättat med deras eget patos. Vilket vi också hört tidigare i den intervju paret gjorde med Oprah Winfrey, som dessutom kändes mer angelägen. 

Lucy Mangan sammanfattar det kanske bäst, i The Guardian, när hon skriver att Harrys och Meghans sätt att berätta om sina liv förmodligen kommer resultera i att ”de som bryr sig om att ta del av denna biografiska såpopera fortfarande kommer kunna läsa in och bekräfta sina egna förutfattade åsikter” – eftersom paret aldrig överraskar. Mangan skriver att dokumentären bekräftar att den framlidne drottningen gjort allt rätt i att sätta munkavel på sig om allt utåt i 70 år. Vilket också gör The New York Times summering av reaktionerna på dokumentärserien än mer talande, i att de skriver att den faktiskt, i någon mån, har lyckats få det polariserade Storbritannien att vara överens. Både högern och vänstern tycker att serien är skit. Framför allt är kritiken att Meghan och Harry bara tycker synd om sig själva.

Tolkningen är given. Och sann. Samtidigt som den i någon mån också måste mötas med förståelse, eftersom de har gått och går igenom en obegriplig tillvaro. Dokumentären försöker kontextualisera genom att berätta om den brittiska slavhandeln och ständiga jämförelser med prinsessan Diana. I viss mån funkar det, men bara genom att förtydliga att det hela är obegripligt. De vill skildra skilda världar som möts och kanske är det intressant eftersom kungafamiljen inte har behövt möta några andra världar. Men det behöver de fortfarande inte. ”Queen Lizzie” åtnjöt bred popularitet från det brittiska folket, och gör så även ”in a box”, utan att ha sagt ett egenformulerat ord under 70 år på tronen. Nu har förtroendet sjunkit för kungahuset, men det är inte en del av någon politisk rörelse sprungen ur ”Megxit”. Nej, folk gillar bara inte Charles lika mycket.

Jag vet inte vad Harry och Meghan tror att de kan uppnå med att delta i Netflixdokumentären, men vill de berätta sin sida så behöver de vara mer ärliga, mer transparenta än att bara visa upp privata selfies och vara lite kära i en soffa. De känns lika manusskrivna som innan de lämnade kungahuset. Att Meghan har en svart mamma är varken början eller slutet på den brittiska monarkin. Följden av faktumet är bara ett exempel på hur den är genomrutten. Högern kan hata henne och Harry för att de lämnat kungahuset, eller för att de släppte in henne överhuvudtaget. Vänstern för att de, med eller utan apanage, är två av världens mest priviligierade människor som nu bedriver publik självömkan vilket de har miljardkontrakt med Netflix för att göra.

Man skiljer på ”the efficient” och ”the dignified” i Storbritannien, där det förstnämnda är regeringen och det andra är monarkin. Nu har man haft tre konservativa premiärministrar på mindre än ett halvår och kyrkans överhuvud har dött något år efter att Harry, som trea i tronföljden, lämnat. Värdighet är inte genomgående. Varken från H och M:s villa i Los Angeles, Buckingham Palace eller 10 Downing Street.

Vive la république!

Texten har tidigare publicerats på The Belly Button Gazette.