Med tanke på prisets starka påverkan på bokförsäljningen är siffrorna oroväckande, oavsett vad de beror på. Är det så att de största förlagen är de enda som ger ut svensk skönlitteratur i Augustpris-klass? Jag har svårt att tro det. Även om priset vanligtvis går till bred litteratur som kan tilltala en större läsargrupp, känns det orimligt att Bonnierförlagen och Norstedts skulle ha monopol på den sortens romaner.

En mer sannolik förklaring är att de stora förlagen har större muskler. De har andra möjligheter att marknadsföra sina stjärnskott, att se till att böckerna uppmärksammas och, eventuellt, att snacka sig in hos en Augustpris-jury.

Priset är en icke-fråga för de flesta utanför bokbranschen

Augustpriset är till stor del ett branschpris. Bokhandlarna gillar det, förlagen gillar det och vi på kultursidorna gillar (att klaga på) det. Priset är en icke-fråga för de flesta utanför bokbranschen, även om Strindberg-figuren på omslagen fungerar som konsumentupplysning. 

Men bortom symbolpolitiken finns en större politisk fråga. Vill vi ha en bred, rik och överraskande litteraturutgivning behöver vi små förlag. Och för att de ska överleva krävs att branschen tar sitt ansvar, att vi ser till att även de små utgivarnas böcker blir uppmärksammade.

För läsare är det självklart enklare att utgå från DN:s topplista, eller från tunnelbanans reklampelare, när man ska välja vilken bok man ska läsa härnäst. Men en Augustpris-jury bör ha högre ambitionsnivå än så i sitt sökande efter nästa bästsäljare.

Ingen kritik mot titlarna i sig, men i år undrar jag om juryn råkat stirra sig lite väl blinda på giganterna.