Olika millennials anklagar varandra för att antingen vara sellouts, eller för att ha missförstått sin samtid.
Roligast hittills var kanske när fotografen och Nuda-redaktören Frida Vega Salomonsson i Expressen kallade SvD-skribenten Essy Klingberg (född 1999) och DN-skribenten Saga Cavallin (född 1997) för boomers.
Men underliggande finns en numera ganska gammal rörelse bort från grundläggande publicistiska principer där man håller reklam och journalistik strikt åtskilda. En rörelse som pågått i decennier och eldats på av digitala mediers logiker, ända från dagen i nättidningens begynnelse. Där kunde man plötsligt ha en klickbar säljlänk till ett resmål, som en journalist just skrivit om, eller till en bok, som precis recenserats.
Mer än ett generationskrig är denna debatt en fight mellan de som läst de pressetiska reglerna och gillar principen och de som inte gjort det.
Extra irriterande är när det nypretentiösa krokar arm med krispigt nykonservativa och gamla nyliberala ideal.
Den har pågått ett tag nu och även om formen för hur man gör när man kallar kommers för journalistik eller konst skiftar lika snabbt som flimret från sin mobilskärm, är grundfrågorna desamma. Hur fan ska man kunna lita avsändaren och är det viktigt för en?
Men det nya och både fascinerande och lite skrämmande är hur det där ointresset för att freda sig mot att bli en reklampelare inte längre bara uttrycks med en axelryckning. Utan med referensspäckade resonemang värdig en konceptuell konstutställning på ett mindre galleri.
Journalisten Kristofer Andersson är något på spåret när han i en krönika i Aftonbladet nosar upp en tydlig trend bland unga skribenter, som, gärna drar upp allt från Platon till Foucault, för att föra det enklaste lilla resonemang:
”Landets medieprofiler ränner nu runt i tron att just deras krogligg har samtidsrelevans, bara de kan kopplas samman med typ Pierre Bourdieu, trots att killens studier av parisisk societet blev omoderna redan 1997.”
Alldeles riktigt, men extra irriterande är när det nypretentiösa krokar arm med krispigt nykonservativa och gamla nyliberala ideal. Enade i att hata woke-samhället, förakta politisk korrekthet och misstro alla idéer om strukturella problem och kollektiva lösningar.
Det är blaserat poserande när den är som tristast och en bumerang tillbaka till andra tider där man skrattade hest åt alla som ville prata om att det spelar roll vems fickor pengarna hamnar i. Kommersialisering, bah! Så 1900-tal!
Nu finns inte ju ens verkligen längre ju, boomer!
Tristast är när postmoderna teoretiker, varav somliga faktiskt ville samhällsomstörtning, spinns som tunna trådar av sockervadd runt en alldeles tom mitt.
Ingen vill något, egentligen. Det låter visserligen så mycket snyggare att citera Baudrillard och påstå att ”I hyperverkligheten blir bokstavstolkningar både meningslösa och boomerskt moralistiska” (Frida Vega Salomonsson). Men sockervadden blir inte mindre fluffig för det.
