Ville inte publicera samma artiklar med samma sörjande vänner, samma strama poliser, samma allvarstyngda tjänstemän. Ville inte ha arbetsgången vid en dödsskjutning i ryggmärgen. Allt det skrev jag. Sen åkte jag hem till min vita förort på andra sidan motorvägen. Jag åkte inte till Norsborg för att visa min solidaritet när Frida Chamouns lillebror mördades av gängkriminella. Jag sörjde inte i Segeltorp när Shayan Gaff sköts på väg hem med sin kusin. Jag slöt inte upp med Sätraborna när de samlades mot våldet efter dubbelmordet i källaren vid centrum. 

För två år sedan när Einár sköts till döds en natt i Hammarby sjöstad kom mammor och pappor från Järva för att nattvandra. De hade gjort det förr, många gånger, när unga sköts i deras egna områden. Deras egna söner, vänners söner, barnens klasskamrater. Nu gjorde de samma sak för de som aldrig kom till deras sida då. De luttrade visade sin tålmodiga solidaritet med de nyvaknas uppjagade vilsenhet. 

I tisdags hittades ett barn skjutet till döds i en skogsdunge. Han var skolkamrat med barnen till flera av mina vänner i Björkhagen, där mina föräldrar bodde i radhus för några år sedan. I onsdags mördades en tonåring i Vasastan, just när kollegan som jag tog en öl med berättat att han är uppvuxen där. Igår kväll speglades blinkande polissirener på fasaden utanför mitt vardagsrumsfönster. Helikoptrarna som brukar snurra ovanför Bredäng var rakt ovanför mig. En tonårspojke, inte fyllda 18, var skjuten i området, i grannförorten där mina barn bor med sin pappa och där de går i skolan. 

Inga mammor eller pappor från Järva kom. För nu är slutligen skjutvapenvåldet allas, inte längre en privat fråga för orten. Och det är så det ska vara. 

När jag vaknade i morse var tonårspojken död.