Medan jag skriver det här toppar utvecklingen kring Hanna Hellquists hjärtsjuka tax de stora mediesajterna. Vi är många som följer dramat med uppspärrade ögon. Vissa gråter över hunden. Andra rasar över att en medieprofil som varje år omsätter miljonbelopp i sitt företag tigger pengar av sina följare. För att hon glömt betala en djurförsäkring och nu står med en nota på 50 000.
Hellquist beskrev det hela som ”lite pinsamt” eftersom hon ju egentligen har en stabil ekonomi. Jobb och bostad. ”Men jag har liksom inte 50 000 löst”, skrev hon på Instagram.
Därav insamlingen.
Efter några dagars nyhetscykel berättade Hellquist under måndagen att alla pengar från insamlingen kommer återbetalas och att hon nu tar en ”paus” från sociala medier.
Vad var det som hände?
Blev vi lurade av en influencer? Eller av en journalist?
Eller, kanske ännu värre, av ett hittills namnlöst hot. En slags blandras.
Monstret som fötts ur båda yrkesbeskrivningarna.
Innehållsproducenten som säljer tillgång till sina mest privata tankar och erfarenheter – till en publik som känner sig bara lite för fin för att slumma runt bland influencers. Man vill gärna ta del av den sortens ”personliga” innehåll – men helst i DN.
Bland oss i mediebranschen har det länge varit en folksport att kritisera influencers.
Vi ”riktiga” journalister vet inget bättre än att peka ut all bråddjupa skillnader mellan det fina som vi jobbar med, och det genomkommersialiserade träsk som är resten av internet.
En klassisk influencer hade gjort det hela ärligare. Kanske hade hen angripit situationen genom att lansera ett samarbete med ett försäkringsbolag
Samtidigt som vi desperat använder samma kanaler och plattformar för att få åtminstone några av er att ta del av våra publiceringar (stort tack till dig, förresten, som betalat för att få läsa så här långt i den här texten).
När gränserna mellan de här världarna försvinner – då blir det som med Hanna Hellquists tax.
Hellquist är ingen grävande reporter – men en profil som syns hos både public service och Dagens Nyheter. De medier som alltid brukar toppa svenska folkets förtroendemätningar.
Samtidigt är Hellquists själva produkt det egna livet och sina egna problem och tillkortakommanden. Det är det hon säljer till en stor och hängiven publik. Och hon gör det bra.
På ett sätt är det väl då naturligt att taxen Ines hjärtsjukdom också blir del av transaktionen.
Insamling till hundens veterinärkostnader toppade runt 109 000 kronor.
DN-krönikan om samma händelse hade nog bara givit runt 8-10 000, på f-skatt.
Samtidigt var Hellquists insamling dålig PR. I alla fall för en ”journalist”.
En klassisk influencer hade gjort det hela ärligare. Kanske hade hen angripit situationen genom att lansera ett samarbete med ett försäkringsbolag, och sedan i sponsrade inlägg berättat om det fantastiska skydd och stöd som Djuria djurförsäkringar varit under den svåra tiden.
Hade Hanna Hellquist gjort något sådant så hade vi från gammelmedia flippat ur över regelbrottet. Public service-chefer hade tvingats till avbön.
Men när Hellquist nu lagt ned sin insamling kommer hon kunna fortsätta fakturera på sitt varumärke även från välrenommerade medier. Även det här snedsteget blir en del av berättelsen om den älskvärda slarvern.
