Nisch för en doktor i ett parti som leddes av Jan Björklund, denne gediget okunnige man.
Mats Persson är själv filosofie doktor i ett samhällsvetenskapligt ämne, ekonomisk historia. Han förvarade sin avhandling ”In Good Times and in Bad: Immigrants, Self-Employment and Social Insurances” år 2015. Han blev godkänd men avhandlingen öppnade tydligen inte vägen för en akademisk karriär. Kanske hade Mats Persson redan siktet inställt på politiken? Han var folkpartist och satt i riksdagen och såg väl en nisch för en doktor i ett parti som leddes av Jan Björklund, denne gediget okunnige man.
Ropar i en skrattspegel
Han sammanfattade 2016 resultaten av sin forskning i en artikel i tidskriften Liberal Debatt. ”Vad kan historien lära oss om invandringen?” heter artikeln, och den vänder sig mot föreställningen att vi i Sverige enbart ska ha högteknologiska jobb. Det är en tes som tillskrivs fackföreningsmännen Gösta Rehn och Rudolf Meidner. Denna föreställning har dränerat arbetsmarknaden och gett en arbetslöshet som den svenska modellen inte tål. Dags alltså även för andra arbeten och här är unga invandrare välkomna.
Sådan var alltså Mats Perssons övertygelse år 2015. Det är egentligen otroligt att han nu tyst och snäll accepterar regeringens extremt invandrarfientliga politik. Idag är de enda invandrare som släpps in de som genomgått en lång utbildning bekostad av ett annat land. Maria Malmer Stenegard (M) slår sig för bröstet. Så duktig regeringen är på att genomföra Jimmie Åkessons politik!
Och Mats Persson ropar efter fler tekniker som kan pryda sin plats på en arbetsmarknad som är som Rehn-Meidners ideal i en skrattspegel.
Plötsligt blir han engagerad
Samma år som Mats Persson disputerade bytte Folkpartiet namn till Liberalerna. Redan då var partiet på väg högerut. På några få år fullbordades utvecklingen. Före riksdagsvalet 2022 stod det klart att Liberalerna ville ingå i en regering som hade Sverigedemokraternas stöd. Makten var viktigare än de värden man sade sig stå för.
Så snart det visar sig att många studenter vill läsa humaniora eller samhällsvetenskaper ger han hals.
Liberalerna kom in i regeringen. Partiledaren, Johan Pehrson, har krumbuktat sig men i regeringen sitter han, liberalen, liksom vår sämsta klimatminister någonsin, Romina Pourmokhtari, och några till.
Mats Persson gör själv inte mycket väsen av sig, fastän han har en fin ministerpost. Men så snart det visar sig att många studenter vill läsa humaniora eller samhällsvetenskaper ger han hals. Till de tekniska högskolorna med dem, hojtar han.
Samma andas barn
Skräcken för att studenter inte väljer rätt väg är inte ny. Själv minns jag att när jag 1957, liksom hundratals andra, valde att studera det ämne som då hette litteraturhistoria med poetik (nu är det litteraturvetenskap). Strax fick vi uppifrån veta att vi borde ha valt något annat istället.
Under alla de år som följt efter detta har myndigheternas missnöje med studenternas val varit konstant. Utredningar har kommit fram till att studenter studerar för länge och ofta ägnar sin tid åt onödiga ämnen.
Men Mats Perssons utbrott är ändå något i särklass. För det första brukar sällan ministrar lägga sig i studenternas val. Det är en angelägenhet för Universitetskanslern och andra tjänstemän.
För det andra – och vida allvarligare – är Mats Perssons utspel ett symtom bland otaliga andra på den nuvarande regeringens kulturfientlighet. Ett fördjupat intresse för ”de mer mänskliga studierna” (som ”humaniora” betyder på latin) ska tryckas tillbaka. Nedskärningarna inom folkbildningen är samma andas barn. Folkhögskolor och studieförbund medför bara att människor får egna idéer, och dessutom avskyr Sverigedemokraterna folkbildningen av allt sitt hjärta. Men också den fina kulturen ska sättas på svältkurs. Dramaten i Stockholm kan inte spela för full maskin eftersom de drabbats av stora nedskärningar.
Och ovanpå detta läggs det nya presstödet vars främsta uppgift är att göra livet surt – eller rent omöjligt – för tidningar som politiskt vågar utmana den politiska makten.
Gör det till en valfråga
Det vore välgörande om oppositionspartierna med S i spetsen skulle göra kulturfientligheten till en valfråga. Det finns förvisso andra och än mer brännande problem – som den skenenade ojämlikheten – men kulturpolitiken har med själva livsnerven i samhället att göra. Ändå har det ända sedan Bengt Göransson lämnade regeringen 1991 funnits en slöhet och likgiltighet inför kulturen. Men nu när den misshandlas så grymt av Tidöregeringen är det dags att säga ifrån.
Efter valet 2026 måste Mats Persson, regeringens tupp högst upp på gödselstacken, ha galit färdigt.
