Talen var inte särskilt märkvärdiga i jämförelse med hur det annars brukar låta när Alternativ för Sverige, AFS, uttalar sig. De vill skapa ett etniskt homogent Sverige, där människor med bakgrund i andra länder ska utvisas. Mångkulturen är ett hot mot nationens överlevnad och existens.
Det finns inte längre några ideologiska skillnader mellan AFS och Nordiska motståndsrörelsen. Skillnaderna är möjligen verktygen, att parlamentariskt organisera kontra revolution. Föreställningen om det vita folket som är under angrepp är lika central i AFS idévärld som det är i Nordiska motståndsrörelsens.
Brukade vara mer uppdelat
När jag lyssnade på talen och såg mig omkring slog det mig hur mycket som förändrats det senaste decenniet. När jag först började bevaka den här miljön 2011, strax efter Breiviks terrordåd, var det en mer uppdelad miljö, där de ideologiska gränsdragningarna var tydliga. Efter 11 september anslöt ett gäng bloggare, tyckonomer och politiker under paraplybegreppet ”counterjihadism”. Det de hade gemensamt var att de såg det muslimska hotet. Om inte muslimer stoppas så kommer det västerländska samhället att islamiseras, vilket i sin tur kommer att leda till samhällets undergång.
Sedan dess har de flesta intiativ/organisationer imploderat, inte minst i Sverige. En delförklaring är att Sverigedemokraterna numer kanaliserar antimuslimska åsikter. Av samma anledning som rörelsen Pegida aldrig fick fäste i Sverige.
NMR tog upp sin banderoll
Den counterjihadistiska miljön hade visserligen kopplingar till fascistiska och radikalnationalistiska intiativ. Rörelsen var till stor del radikalnationalistisk själv, man såg på mångkulturen som en fara och invandringen som ett problem. Däremot tog flera av de profilerade aktörerna avstånd från nazismen.
På andra sidan av spektrat fanns under den tiden nyfascisterna på bloggar/tankesmedjor som Motpol och så nazisterna (Nordiska motståndsrörelsen, Nordisk ungdom med flera).
Flertalet profiler inom den counterjihadistiska miljön tog då aktivt avstånd från nazismen och den identitära rörelsen. Det förhållningssättet ledde ju ytterst till att Sverigedemokraterna tvingades kapa hela sitt ungdomsförbund, som i sin tur bildade AFS.
Men de tydliga gränsdragningarna finns inte längre kvar på samma sätt. AFS kickoff är ett av flera sådana exempel. Bland åhörarna fanns Kent Ekeroth som länge hade en framträdande roll i SD, han sågs hänga nära scenen och hade vänskapliga samtal med AFS-företrädarna. I publiken stod sverigedemokrater, några fortfarande lokalt aktiva i partiet, andra uteslutna. Tidigare aktivister i Nordisk ungdom kunde synas till. Och även Nordiska motståndsrörelsen befann sig på plats, vid ett tillfälle tog de upp sin banderoll.
Problematiska kopplingar – idag
Man talar ofta om Sverigedemokraternas tidigare kopplingar till vit makt-miljön. Jag vill ge partiet en poäng i att den i sig inte alltid är relevant, men det är ju inte heller därför många av oss envisas med att påtala den. Vi gör det då Sverigedemokraternas kopplingar till vit makt-miljön är en fråga för vår samtid. De som gärna jämför med Vänsterpartiet, det hade varit en skandal om exempelvis Lars Ohly hade startat ett radikalt kommunistiskt parti, och i publikhavet av sympatisörer så hade stalinister och maoister synts till. Men när Mikael Jansson, tidigare partiledare och riksdagsledamot för SD fram till 2018 går med i AFS och valkampanjer för partiet tycks det inte vara en lika stor skandal?
Sverigedemokraternas kopplingar till vit makt miljön är inte problematisk för att det såg ut så på 80-talet. Den är problematisk för att de existerar idag, 2022. Det går inte längre att köpa SD:s narrativ. När ska partiet ta ansvar på riktigt?
Inte heller går det längre att med hedern i behåll tala om kopplingar. Det som utspelade sig på ett torg i Gamla stan förra helgen var den sverigedemokratiska rörelsen.
