George Monbiot:
Här är sanningen om Sunaks smutsiga planer för Nordsjön
Rishi Sunak.
Bild: Kirsty Wigglesworth/AP
Dagens ETC
Storbritanniens premiärminister Rishi Sunak har gått från att göra absolut ingenting för att bromsa klimatkrisen, till att aktivt sabotera för omställningen. När de rikaste och mest förstörande vill behålla sina vinster kan de alltid ringa just honom.
Det här är en kommentar.
Det är skribenten och inte
Dagens ETC
som står för åsikten.
För att förstå den här tiden måste vi inse att det pågår en existentiell kamp på båda sidor. Medan miljöforskare och aktivister kämpar för den beboeliga planetens överlevnad, kämpar fossilindustrin, köttindustrin och förbränningsindustrin för sin ekonomiska överlevnad. De måste regleras bort, annars kommer det att gå illa för mänskliga samhällen över stora delar av världen. Alla kan inte vinna. Antingen överlever de här branscherna eller så gör vi det. Men vi kan alla förlora, för i slutändan kommer de att gå under med oss andra.
Men ”i slutändan” betyder ingenting i deras kalkyler och årsredovisningar. ”I slutändan” har ingen påverkan på aktiekurser och utdelningar. ”I slutändan” har liten betydelse i en fyra- eller femårig politisk cykel. Så när bevisen för en klimatkollaps blir obestridliga för alla utom de mest vilseledda, måste plutokraterna kämpa som aldrig förr.
Tidigare fanns en allmänt utbredd uppfattning (vilken några av oss varnade för) att våra regeringar kommer att trappa upp när – men först när – katastrofen slår till. Men det är just för att katastrofen slagit till, synbart och otvivelaktigt, som de trappar ned.
Tvivelaktiga donationer
För att köpa sig ytterligare några månaders politisk överlevnad hotar Rishi Sunak, som representerar ett parti som nyligen tagit emot 3,5 miljoner pund (ungefär 48 miljoner kronor) från stora förorenare och klimatförnekare, mänsklighetens välgång. Han har under de senaste två veckorna gått från att göra absolut ingenting för att förhindra klimatkaos till att aktivt sabotera båda de klimatprogram han ärvt och andra offentliga organs arbete.
Hur vet man att politiker går olje- och gasbolagens ärenden? De börjar tala varmt om avskiljning och lagring av koldioxid (CCS). CCS har varit den magiska lösning på klimatkollapsen som utlovats av brittiska regeringar i 20 år – men aldrig levererat. De flesta av de väldigt få projekt som förverkligats runt om i världen har varit nesliga misslyckanden.
Det enda syftet med CCS är att rättfärdiga att man beviljar fler olje- och gaslicenser, med motiveringen att någon en dag kanske kommer kunna fånga in och begrava den koldioxid de producerar.
Det är inte en slump att Sunak tillkännagav båda dessa politiska beslut – fler licenser och stöd till CCS – i samma uttalande. Det skulle vara fel att säga att teknologin inte fungerar. Den fungerar precis som avsett, även om den aldrig förverkligas. Det är en högst framgångsrik metod för att köpa mer tid till fossilindustrin.
Dumpat pris på utsläpp
Men det värsta Sunak gjort är något som få uppmärksammat. En av hörnstenarna i Storbritanniens klimatprogram, som alltid varit svagt och motsägelsefullt, har varit koldioxidmarknaden. Löftet från flera på varandra följande regeringar, inom och utanför EU, var att de, genom att sätta ett pris på koldioxidutsläpp, skulle säkerställa att branscher inte hade något annat val än att byta till grönare teknologier. Ett ytterligare löfte från de konservativa var att miljöstandarderna inte skulle bli sämre efter Brexit. Men Sunaks regering har i det tysta dränkt den brittiska marknaden med utsläppsrätter, vilket gjort att priset på koldioxid kollapsat. Inom EU:s system för handel med utsläppsrätter är koldioxidpriset 1 030 kronor per ton, medan det i Storbritannien sjunkit till 645 kronor per ton.
I USA planerar Donald Trumps team att gå mycket längre. En politisk handlingsplan som utformats åt honom av tankesmedjor finansierade av fossilbranschen, syftar till att skrota i stort sett varje lag och myndighet som skyddar den levande världen. Om han kommer in igen verkar han inte ha för avsikt att lämna.
Ignorerar varningarna
Allt detta sker mot bakgrund av en rad ödesdigra händelser och varningar. Härom veckan, medan Sunaks team förberedde hans tillkännagivande av nya olje- och gaslicenser, varnade forskning publicerad i tidskriften Nature Communications för att det system av havsströmmar i Atlanten som kallas Amoc (Atlantic meridional overturning circulation) skulle kunna kollapsa i mitten av detta århundrade. Amoc drivs av det södergående flödet av kallt, salt vatten (som har högre densitet än varmare, mindre salt vatten) i havets mest nordliga delar. Det spelar en viktig roll i att förflytta värme från tropikerna norrut, särskilt till norra Europa. Utan den skulle medeltemperaturen i den här regionen vara mellan tre och åtta grader kallare. Skillnaden mellan medeltemperaturen idag och under senaste istidsmaximum för 20 000 år sedan (den tidpunkt under den senaste istiden då istäcket var som störst) är omkring sex grader.
Amoc har skiftat mellan ”på” och ”av” många gånger under förhistorien. När havsvatten i den nordliga Atlantregionen värms upp och blandas med smältvatten som rinner av is och snö på land når systemet en kritisk tröskel, bortom vilken cirkulationen stängs av. Forskare har varnat att systemet, på grund av den globala uppvärmningen, är svagare än det varit på 1 000 år, men att det är osannolikt att det stängs av under det här århundradet. Den nya bedömningen tyder på att detta kan vara optimistiskt.
Amoc spelar också en viktig roll i att reglera det globala vädret. Vi bör vara försiktiga med att försöka beräkna dess inverkan långt bortom Europa, men en analys för OECD antyder att möjliga följder av en avstängning, i kombination med en global uppvärmning på 2,5 grader, skulle kunna vara omfattande torka i delar av Afrika och Indien, en betydande störning i sommarmonsunen, en rejält minskad global matproduktionen och utbredd skogsdöd i Amazonas, på grund av uteblivet regn. Dessa följder är ännu spekulationer.
Föroreningsparadoxen
Sunak, Trump och andra vet vad de gör. De kan inte vara ovetande om värmekupoler och skogsbränder, om onormalt höga temperaturer vid havsytan och de chockerande nyheterna från Antarktis om rekordlåga mängder is. Deras ekonomi- och säkerhetsrådgivare måste ha informerat dem om de sannolika civilisationsrisker som uppstår om man stänger den mänskliga klimatnischen. Som svar på det stärker de sitt stöd till de krafter som orsakar denna förstörelse.
Folk verkar förbryllade av detta uppenbara fördärv. Men det är en tydlig yttring av föroreningsparadoxen, vilken jag ser som nödvändig för att förstå modern politik. De mest skadliga företagen har störst incitament att investera pengar i politik (genom att donera pengar till politiska partier, finansiera lobbyister och tankesmedjor, anlita trollfabriker och experter på microtargeting och alla de andra öppna eller dolda teknikerna). Så politiken kommer, i vårt pengadrivna system, att domineras av de allra mest skadliga företagen.
Sunak, Trump och många andra som dem är inte bara desperata politiker som försöker med allt för att behålla eller återfå makten (även om de är det också). De är inte heller bara representanter för kapitalet. De är representanter för de smutsigaste, mest destruktiva delarna av kapitalet, de delar som är involverade i ett krig mot mänskligheten. I konflikten mellan de två existentiella kriserna vet de vilken sida de står på.