Extrem rikedom gör oss fattigare på många sätt. Det mest uppenbara är att pengarna breder ut sig över vårt gemensamma ekologiska utrymme. I rapportering från Oxfam, Stockholm Environment Institute och The Guardian har vi den senaste tiden fått en skymt av hur stor del av planeten de väldigt förmögna nu lägger beslag på. Den rikaste procenten av världens befolkning genererar mer koldioxidutsläpp än de fattigaste 66 procenten. Multimiljardärerna – med sina yachter, privata jetplan och multipla bostäder – konsumerar tusentals gånger mer än det globala genomsnittet. Man kan se även detta som ett slags kolonialt markrofferi, en mäktig elit har roffat åt sig de resurser som vi alla är beroende av.

Konsumerar tusentals gånger mer än det globala genomsnittet.

Symbiosen med fossilsektorn

Men problemen slutar inte där. Några av de här rika förorenarna går också väldigt långt för att stoppa andra människors försök att förhindra att jordens system kollapsar. Miljardärer och mångmiljonärer finansierar ett nätverk av organisationer som vill förhindra effektiva miljöåtgärder. Många av tankesmedjorna som grundats eller finansieras av Charles och den nu bortgångne David Koch – ägare till ett stort företagsimperium som omfattar utvinning av fossila bränslen, oljeraffinaderier och kemiska fabriker – tillhandahåller argument som förklär egna ekonomiska intressen som moraliska principer. Det gör även deras dunkelt finansierade motsvarigheter i Storbritannien.

Tillhandahåller argument som förklär egna ekonomiska intressen som moraliska principer.

Mångmiljonären Jeremy Hosking, som öste in miljontals pund i kampanjen för att lämna EU och i Brexitpartiet, är också den främste finansiären av Laurence Foxs högerparti Reclaim party, som hävdar att det inte råder något klimatnödläge och kampanjar mot nettonollåtgärder, mot minskad fordonstrafik i bostadsområden och för fracking. Av en ren tillfällighet konstaterade en utredning, genomförd förra året av den oberoende medieplattformen Open Democracy, att hans företag Hosking Partners investerat 134 miljoner dollar i fossilsektorn.

Musk visar mörk agenda

Något som kanske är svårare att förklara är de oligarker som inte är djupt eller direkt involverade i fossila bränslen, men ändå hyser motstånd mot klimatåtgärder. En undersökning som nyligen genomfördes av sajten DeSmog konstaterade att 85 procent av de debattartiklar om miljöfrågor som publicerats i The Daily Telegraph under de senaste sex månaderna antingen förnekade vetenskapen eller gick till angrepp mot de åtgärder och kampanjer som försöker förhindra en miljökollaps. Dess nuvarande ägare, Sir Frederick Barclay, är inte någon fossilbaron. Men om tidningen nu säljs, vilket verkar troligt, till en fond som kontrolleras av Abu Dhabis kungafamilj, för pengar från olja och gas, skulle det knappt kunna bli värre.

Kärnan i Elon Musks imperium är företaget Tesla som tillverkar elbilar. Musk har dock förvandlat sitt senaste förvärv Twitter (numera X, snart Ex) till en ytterst fientlig plats för miljödiskussion. Forskning visar att nästan 50 procent av alla miljöorienterade användare antingen tystnat eller drivits bort från plattformen sedan Musk tog över. Musk själv har bidragit till den förnekelse av klimatforskning som exploderat på X sedan han köpte det.

Demoniseras som extremister

En bred koalition av intressen – fossilbolag, miljardärer och deras tidningar och andra medlemmar av den ekonomiska eliten – har i många delar av världen, däribland Storbritannien, lobbat för och uppnått att det ska vara brottsligt att delta i miljöprotester. Här, liksom i många andra länder, kan även lugna och fredliga miljöprotester nu leda till långa fängelsestraff, vilket underlättas av att aktivister tystas under rättegångar: de förbjuds i vissa fall att berätta för juryn varför de protesterade. I USA skrivs lagförslag av organisationer som finansieras av oljebolag och miljardärer, däribland gällande drakoniska och kallsinniga straff för demonstranter, och de försöker sedan sprida dem till flera delstater och länder. Helt fredliga demonstranter demoniseras som extremister och till och med terrorister. En utbredd fientlighet mot miljöaktivister har framkallats av tankesmedjor som finansieras av mörka pengar och miljardärpressen. Det är motbjudande att de som försöker skydda den levande planeten med demokratiska medel arresteras en masse och sätts i fängelse, medan de människor och organisationer som förstör våra livsuppehållande system slipper rättsliga följder.

Inskränkningar i deras omåttliga ekonomiska och politiska makt.

Lider av egendomsparanoia

Varför är då oligarker som inte har direkta investeringar i miljöförstörande verksamhet så fientligt inställda till miljöskydd? En anledning är att allt motstånd mot business as usual uppfattas som motstånd mot dem som gynnas av systemet. De som är miljardärer eller mångmiljonärer idag tjänar onekligen på det rådande systemet. De uppfattar, korrekt, att en rättvisare och grönare värld innebär inskränkningar i deras omåttliga ekonomiska och politiska makt. Även de som investerat i grön teknologi eller donerar pengar till gröna projekt känner sig instinktivt hotade.

Nätverk som finansieras av fossilbolag sammanblandar medvetet frågorna, och gör kopplingar mellan grön politik, kommunism och våldsam revolution, samtidigt som de stödjer politiska kandidater som kommer att ta hårdare tag mot klimatåtgärder, demokrati och omfördelning. Egendomsparanoian som ofta följer med extrem rikedom – känslan att alla konspirerar för att ta den ifrån dig – triggas lätt.

Struntar de i barnen?

Men vi kan inte bortse från möjligheten att några av dessa människor verkligen inte bryr sig, inte ens om sina egna barn. Här finns två sammanlöpande krafter. För det första har många av dem som når positioner med stor ekonomisk eller politisk makt olika personlighetsstörningar, i synnerhet narcissism eller psykopati. Dessa störningar är ofta drivkraften bakom deras ambition, och hjälper dem att övervinna hinder för förvärvande av rikedom och makt – såsom skuldkänslor över hur de behandlar andra – som skulle avskräcka andra från att försöka uppnå en sådan dominerande ställning.

Den andra faktorn är att när man väl förvärvat stor rikedom så verkar den förstärka dessa tendenser och förhindrar anknytning, tillgivenhet och ånger. Pengar köper avskildhet. De låter människor avskärma sig från andra, i sina lyxhus, yachter och privata jetplan. Inte bara fysiskt, utan även kognitivt, vilket undertrycker deras medvetenhet om sin sociala och miljömässiga påverkan, och stänger ute andra människors oro och utmaningar. Stor rikedom uppmuntrar till känslor av berättigande och egoism. Den verkar stävja tillit, empati och generositet. Välstånd verkar också försvaga människors intresse av att ta hand om sina egna barn. Om något annat tillstånd skulle generera de här symtomen skulle vi kalla det psykisk sjukdom. Kanske är det så extrem rikedom borde klassificeras.

Kampen mot miljökollaps är inte, och har aldrig varit, bara en kamp mot miljökollaps. Den är också en kamp mot den enorma snedfördelningen av rikedom och makt som skadar varje aspekt av livet på jorden. Miljardärer – till och med de mer upplysta – är dåliga för oss. Vi har inte råd att behålla dem.

Artikeln är tidigare publicerad i The Guardian.

Översättning: Jenny Cleveson