Frågor som dessa får mig att kastas tillbaka nästan ett helt decennium i tiden, till hur feminismen såg ut runt 2014. Minns ni? Det var vid den tiden som Åsa Linderborg publicerade sin text om identitetspolitik. Genus, klass, sexualitet och andra rättighetsfrågor diskuterades högljutt i alla forum, på kultursidorna och i sociala medier. Diskussion är förstås bra, men den här gången var det något som blev fel. Debattklimatet blev snävt och klaustrofobiskt. Man skällde ut varandra till höger och vänster, skrek om tolkningsföreträde och ”check your privileges”. Nåde den som var feminist på fel sätt! Till slut var man knappt en människa längre, man bestod till 99% av politik. Allt man gjorde skulle andas medvetenhet. Som tjej var man feminismens subjekt ut i fingerspetsarna. Män var mindre välkomna i debatten än någonsin, de var dumma djur och vi hade inte tid att vänta på deras godkännande.
Det intressanta var att eftersom feminismen skulle genomsyra vartenda litet val man gjorde, så svarade man i något slags självbevarelsedrift med att göra allt till feminism. Selfies var ett exempel. Det hade länge ansetts som något ytliga fjortisar ägnade sig åt, men nu bestämde man att det ju faktiskt var ett sätt för kvinnor att själva få bestämma hur de skulle bli betraktade, efter decennier av Zorns badande dalkullor och den manliga blicken. Ett annat exempel är hur man stämplade att titta på dokusåpan Paradise Hotel som en feministisk handling, eftersom den var en sådan intressant studie i mänskligt beteende och man kunde skriva genusanalyser om varje avsnitt och lägga ut på sin blogg.
Vi ska ta ytterligare en sväng bakåt i tiden, till 2012. Just då var det nämligen en extremt viktig fråga om man som tjej skulle raka sig under armarna eller inte. Debatten drog i gång efter att en kvinna i publiken på Melodifestivalen hade visat upp en hårig armhåla på bild. Det var såklart en nödvändig debatt, främst som en reaktion på allt hat denna enskilda individ fick, men diskussionen sträckte sig också in i varje kvinnas badrum och psyke, och plötsligt var det superviktigt att man valde rätt. Raka sig eller inte? Om man skulle raka sig, så var det såklart viktigt att man gjorde det för sin egen skull, vad det nu ens betyder. Så minns jag något en killkompis sa ungefär vid den här tiden. Han var inte politiskt intresserad, och hade inte deltagit i hår-debatten. Han lutade sig bara glatt tillbaka och berättade att han hade börjat köra helrakat där nere. ”Tjejerna älskar det”, flinade han. Och jag minns att jag greps av en diffus avundsjuka. I min värld, tjejvärlden, hade straffet för motsvarande argument (”killarna älskar det”) varit hårt. Jag hade varit en dålig feminist, en dålig syster. Jag hade behövt skämmas. I min manliga väns värld straffades han på sin höjd av att någon polare flinade tillbaka och sa ”fan vad sjuk du är”. Hans val var inte politiskt. Han ville väl bara få ligga, och så var det med det.
Det är till dessa gamla debatter mina tankar går när jag återigen får höra att frågan ifall skönhetsoperationer ska föreställa ett feministiskt val. ”Det är en patriarkal fälla”, säger Irena Pozar. ”Det är en dimridå”, svarar Marianne Lindberg De Geer. Jag tror tyvärr att det kan vara en fälla utlagd av oss själva. Ett resultat av att vi kvinnor, trots att år 2014:s politiska hets på gott och ont har lagt sig nu, fortfarande förväntas vara feminister i exakt vartenda litet val vi gör.
Jag tror att vi längtar efter en värld där vi får vara människor, kvinnor, utan att i varje andetag vara genuspolitiska subjekt. Varför rakar vi armhålorna? Varför fyller vi läpparna? Varför lägger vi upp bilder på våra urringningar, varför tittar vi på misogyn skräp-tv? Kanske behöver det inte finnas något invecklat, feministiskt resonemang bakom för att det ska vara okej. Kanske vill vi bara se bra ut. Kan vi snälla få det? Vi vet att skönhetskonsumtion är åtminstone delvis patriarkalt betingat, vi är inte dumma. Och vi är långt ifrån klara, vi ska självklart inte överge politiken.
Men parallellt med aktivismen ska ett liv levas, och vi har trots allt bara ett per person. Vi har krigat i så många decennier nu, och vi har kommit långt! Kan vi få vila några sekunder? Kan vi också få vara dumma djur som bara vill para sig, åtminstone någon gång ibland?
