I sin vinnande recension skrev Gunilla Kindstrand om Daniel Sjölins nyckelroman ”Fältskärsv”, som hon ansåg var en modig men kokett skildring av traumat efter de sexuella övergrepp som författaren utsattes för i barndomen. En förödande och elegant sågning, slog ”Gästabudet” fast.

Priset fick Sjölin att gå till motangrepp i sina sociala medier, där han beskyllde Mikaela Blomqvist för ”aggressiva attacker” och kallade henne för ”litteraturens egen Hanne Kjöller”. Det kastades även svavelosande tillmälen som ”Horacejugend” mot Blomqvist och Ekström Lindbäck i kommentarsfälten.

Snabbt rapporterade SvD Kultur om Facebook-fejden. I Expressen kultur skrev Sjölin sedan en lång text om att ”Sexuella övergrepp gör journalisterna nervösa”. 

Diskussionerna består nu av två huvudfrågor:

1. Hur bör man recensera litteratur om ett trauma?

2. Är Gästabudet ett blodtörstigt litterärt kotteri präglat av det som kallats ”nyelakhet”/ ”nyelitism”?

För den som läste kultursidorna våren 2021 ekar Daniel Sjölins hugg mot ”Årets sågning” av en tidigare debatt. Då handlade det om Linda Skugges recension av Kristina Sandbergs sjukdomsskildring ”En ensam plats”. 

”Blir inte konst för att man skriver om cancer” var rubriken på Skugges omsusade text, som då anklagades för att vara okänslig (bland annat för att Skugge avslutade med att ge sexråd åt Sandberg och tipsa om ett särskilt vibrator-märke).

Men kritiken mot podden sätter ändå fingret på något sant: Det fnissande föraktet är osympatiskt.

Skugge hade rätt i sak. Texter om trauman är inte per automatik bra konst. I den pågående debatten om ”Fältskärsv” och Årets sågning finns en tendens hos Daniel Sjölin att blanda ihop att skriva om något känsligt/berörande med litterär kvalitet. Det är inte samma sak. En recensent måste få kritisera hantverket i en bok utan att bli anklagad för att visa svaghetsförakt mot offer eller att vara empatistörd. 

Som en av Gästabudets lyssnare blir jag ofta både underhållen och imponerad av kunnigheten hos Blomqvist, Ekström Lindbäck och deras gäster. Men kritiken mot podden sätter ändå fingret på något sant: Det fnissande föraktet är osympatiskt. Det underminerar poddarnas förtroende som kritiker och skapar misstänksamhet mot deras omdöme.  

Jag har själv efterfrågat fler roligt elaka tungor i kulturdebatten, men när giftet blir slentrianmässigt urvattnas det. Tycker Gästabudet att någon samtidslitteratur är mer än två plus? 

Greta Schüldt skriver i DN om Gästabudet: ”Den tvärsäkerhet som tidigare känts som en frisk fläkt börjar se ut som en pose.” 

”Men säkerhet kan ju också komma sig av noggrannhet och beläsenhet, av att man tänkt länge på en fråga, och av att man – som jag – har arbetat som litteraturkritiker i 17 år.” svarar Blomqvist i GP.

Gästabudet tycks över lag vara mycket upptagna av litteraturens och kritikers status. Och det är väl bra, båda får gärna höjas. 

Men en hånfull ton tjänar tyvärr inget av dessa syften.