Jag har precis fattat hur man når dit.
I januari domineras gymmet av dödsångest-folket. De som gett sig själva ett medlemskort i julklapp efter att Dickens julspöke visat dem ett framtida, bukhängigt jag. Hjärtattacker och kärlkramper hägrar.
Detta folk blir inte långvariga – framåt februari, mars har de flesta försvunnit. För det är svårt att träna med rädsla som motivation. Gymmet blir bara en påminnelse om den egna dödligheten. Riktig dödsångest, däremot, går utmärkt. Men då bör man satsa på konditionen i första hand, springa på löpbandet med hårdrock i hörlurarna.
Sedan finns den andra lilla gruppen, oftast kvinnor, som söker sig till gymmet med en optimistisk förväntan om snabb uppgradering av både kropp och själ. Hoppet om det förbättrade jaget speglas i nya, moderiktiga och dyra sportplagg från Lululemon och Stella McCartney. Psykologiskt är det begripligt, en matchande, snygg sportgarderob sporrar tanken om en lika matchande och snygg kropp.
Men inte heller de blir långvariga, tyvärr.
För två saker man måste förstå för att bli en träningsmänniska fullt ut är att man blir sitt fulaste jag på gymmet – inte sitt snyggaste.
Och man håller inte döden och krämporna på avstånd, man konfronterar dem.
Så här: Du går till gymmet osminkad med otvättat hår, du bär tajta kläder som genom ett högteknologiskt under framhäver skavanker och trollar bort bröst och rumpa på samma gång. Du går dit tillplattad och ful och går därifrån lika tillplattad och ful, bara mycket svettigare och med smutsigare hår.
Gymmet är en plats för ödmjukhet, inte högmod. Små förhoppningar, inte stora. Tacksamhet för sin kropp, inte ett tyglande av den. Gymmet påminner om kroppens skörhet, inte styrka. För någon gång kommer du att trampa snett, belasta fel eller få ont i ländryggen. Det är lätt att skada sig, och en skada är en stark påminnelse om den egna dödligheten. Om man ska vara dramatisk.
Vägen in till träningsvärldens zen är därför denna: acceptera fulheten och smärtan och du skall bli fri.
Där befinner jag mig. I det smutsiga hårets och muskelvärkarnas nirvana. Den regelbundna träningens förlovade land. Som bonus har jag upptäckt en tredje krets, bortom livsglädje och dödsångest. För tittar man riktigt noga så märker man en gymgemenskap, och det är numera den träningskategori jag tillhör.
För gymmet är en demokratisk plats, den kanske mest demokratiska som finns. De osmickrande gymkläderna avslöjar ingenting om politiska sympatier, musiksmak eller annat som placerar oss i fack och belägger oss med fördomar och åsikter. De bekantskaper du gör där gör du utifrån någonting annat. Jag tror det stavas personlighet.
Jag upptäckte detta sent i mitt gymliv. Det tog ett tag för mig att se de bekanta ansikten som gick på samma pass och svettades lika mycket och ofta. Jag började hälsa på några, de började hälsa tillbaka. Vi började fråga om läget. Vi började berätta om skadade axlar och knän. Vi berömde varandras nya personbästa. Vi hejade på. Det är den främsta motivationen, jag begriper det nu. Den som får mig att hålla nyårslöftet år efter år, löftet som inte ens är ett löfte längre.
Och bland kettlebells och fria vikter träffade jag också en kille. Vi började prata, jag i osmickrande sportkläder, med otvättat hår i en oklädsam hästsvans. Han var trevlig och charmig. Jag visste att han lyfte massor i marklyft men det var allt. Han visste ingenting om mig och det gjorde all skillnad.
Om han gillar mitt fulaste jag så kommer han älska mitt snyggaste jag, tänkte jag i mitt accepterande gym-zen. Och det visade sig att jag hade rätt. Nu är det snart fem månader sedan vår första dejt. Vi tränar tillsammans ett par gånger i veckan, jag i stillös hästsvans och han med svettigt hår. Och det finns något oerhört vackert i den öppna och ärliga fulheten.
