Jo då.
Den enda strimma hopp som anats sedan den ryska invasionen av Ukraina har trots allt varit ett ruckande på den cementerade vi- och dom-mentalitet som präglat europeisk politik det senaste decenniet. Inte bara att det uppstod en glipa i den omänskliga flyktingpolitiken, också att människor från ett land som länge setts som ett konstigt ”därborta” började benämnas som grannar. Att Dom som i väst främst setts som kroppar, förknippade med prostitution och trafficking och surrogatmödrarskap, blev en del av Vi och blev människor.
Den där processen att ta oss över kategoriseringarna och rädslorna, sätta oss över en mänsklig natur och bygga på den mänskliga kultur som vi vill leva i, den måste pågå hela tiden.
En helt avgörande del av det arbetet med att göra Dom till Vi, att vidga sitt Vi, är att se till möta Dom i kulturen. Det låter som en tunnsliten klyscha men att veta att det levs liv och känns känslor på platserna där krigen pågår kan förändra allt.
Som den italienska författaren Silvia Avallone sa när jag intervjuade henne (s. 20-21):
”Att läsa och skriva är att bry sig om – att lyssna på den andres röst. Samhället säger till oss att vi ska vara misstrogna mot det som är annorlunda. I litteraturen är det snarare det som räddar oss, som gör oss fria.”
Men det är ont om ukrainsk litteratur översatt till svenska. Ett skäl är, enligt Nils Håkansson, en av de få som översätter direkt från ukrainska till svenska, att det intresset för slaviska språk som länge funnits i Sverige har varit helt präglad av en storrysk imperalistisk föreställning om ryskan som det enda egentligen viktiga språket från området.
Desto bättre att Göteborgs universitet blixtsnabbt infört en ny kurs i översättning från ukrainskan. Desto härligare för alla oss läsare, med tanke på den enorma litterära rikedom som läsningar av ukrainska författare till stöd för kriget som genomförts under de senaste veckorna har visat upp.
Och redan innan de nya översättningarna hinner landa hos oss kan man gå till bibblan och låna två av de få samtida ukrainska författare som redan finns på svenska. Två drastiska, underbara och egensinniga prosaister:
Serhij Zjadan, läs ”Depeche Mode” från 2014! Utspelar sig i Charkiv, punkigt, rått och roligt om unga män på drift, verkligen på drift.
Och Oskana Zabusjko, vars helt ljuvliga ”Fältstudier i ukrainskt sex” på ett briljant sätt drar linjerna mellan sovjetiskt och storryskt förtryck av Ukraina och all skit landet genomlevt, med ukrainska mäns förtyck av kvinnor. Denna pärla till bok kommer i vår i nytryck på Norstedts som hälsar att: ”vi ger all vinst till en fond för ukrainska författare och förläggare i samråd med författaren”.
