Vad är ”samtida litteratur”? Genom åren har jag skrattat gott (och rått) åt antologin ”Nya linjer” av Björn Håkanson och Leif Nylén från 1966. Där gjorde man tabeller över aktualiteten hos författare mer eller mindre månad för månad. 

Tomas Tranströmer hamnade lägst, förstås. Annat och viktigare var ju på gång. En alltför närsynt blick på samtiden kan missa framtida Nobelpristagare och höja snabbglömda slackerpoeter till skyarna.

Detsamma kan förstås hända idag. Debutanter som får stora intervjuer överlever inte alltid morgondagen.

För ett ögonblick skulle jag vilja pröva tanken att vår egen samtids poesi, det bästa i den, skrivs av folk som idag är över 80. De unga slackerpoeterna får ursäkta, just nu i alla fall. Granskade får de också tåla att bli. Hannah Wikforss-Green har observerat att ett par av de mera omtalade av dem lite för ofta närmat sig alt right-kotterierna i New York (DN 5 maj).

En av de poeter i den äldsta generationen jag kommer att lyfta fram här var faktiskt med i den där nästan 60 år gamla antologin. Lite hum om en bredare samtid och en möjlig framtid hade redaktörerna trots allt.

De äldre författarna finns i samma bokflöde och på samma uppmärksamhetens marknad som de yngre. I den enkla meningen är de våra samtida. De slipper dock pröva ut nya språkliga outfits vecka för vecka. De vet vad som passar dem och deras ämnen. De kan ofta förenkla saker utan att fördumma sig. Det får rum så mycket mera tid i deras texter än vad en 22-åring har till hands. 

Ofta har de sedan länge sysslat med sådant som de yngre tycks tro att de själva har hittat på. Jag tänkte ge några exempel på den här sortens mer uthålliga samtidspoeter.

Han är borta sen ett par år, men Kjell Espmark är en av de mest levande poeter vi har. Han lät människor ur historien tala om sina liv, sin instängdhet och sin möjlighet till frihet. Han var professor och akademiledamot men behöll sin frihetlighet livet ut. Det finns mycket på bibliotekshyllorna att läsa. På boksidorna ljuder en väldig kör av röster.

Äldst i livet är Lennart Sjögren, född 1930. Han bor på norra Öland, på gården där han föddes. Sedan 50-talet har han skrivit om naturen så att den framträder i all sin förfärlighet och storhet. Kråkorna förstår troligen inte att de är kråkor, men Lennart Sjögren vet. Till hösten kommer en ny bok. ”Regnbågen” bygger på ett gammalt manus, men vad är tid, vad är gammalt? 

Ingenting alls. Jag tror att den nya ekopoesin skulle ha nytta av att slåss lite med Lennart Sjögrens svärta och djup. Det är lite för lätt ibland att fly in i idyllen. Eller i dystopin.

Nils-Åke Hasselmark är också 50-talsdebutant. Långa tider har han levt på Arholma i Roslagen. Nu finns han på Söder i Stockholm. Han har aldrig varit stortalig, har inte sökt rampljuset. Något ”genombrott” har han aldrig haft. Han har sysslat med sitt. Och numera ägnar han sig åt den sortens nedmontering av poesin som samtidigt är ett stort nybygge. En radikal reducering som beskrivs väl av titeln på hans senaste samling: "Fåradingar". Också han kommer med en ny bok i höst.

Genombrott – sent och mycket välförtjänt – har Ingela Strandberg fått. Hon har skrivit länge och hade nog en ganska lång startsträcka. Nu får hon de stora priserna, dem som man inte väntar sig ska hamna i Grimeton i Halland där hon är född och fortfarande bor.

En gång var hon – jag övertolkar kanske lite – något av en raggarbrud, någon som gärna for i en gammal van över slätterna i USA med country i bilradion. Och med en död indian i bakluckan (man sa så då, jag ber om ursäkt till sanningen). Det där blev en roman, inte så lyckad kanske men nödvändig. Numera är det länsvägen hemmavid som gäller. Där far boskapstransporterna förbi under stjärnhimlen. Hon talar med korna och ladorna. Den senaste boken ”När jag var snö” handlar om att begrava en katt. Ingela Strandberg har ännu mycket att säga. Vi står vid vägkanten och hejar på.

Och så kommer jag till den författare som på sätt och vis format den svenska poesihistorien i 60 år. Göran Sonnevis nya bok heter – mycket typiskt – ”Där allt är kontrapunkt tid” (Bonniers).

Sonnevi började i tidigt 60-tal med abstraktioner mellan naturvetenskap och litterär konstruktivism. På den tiden tycktes många författare vara bosatta i källaren på en teknisk högskola. Politiken bröt in 1965 med ”Om kriget i Vietnam”, en av de mest inflytelserika dikterna i svensk litteraturhistoria. Den blev upptakten till ett kanske inte alltid så lyckat ”engagerat” skrivande i ett par svenska decennier.

Detta spår är fortfarande märkbart hos Sonnevi – man kan knappt räkna hur många krig han kommenterat. Men kring detta tema har också matematiken och den religiösa mystiken vävt ett jättelikt nät som försöker fånga hela existensen. Formen är ofta musikalisk, från blues till Mozart.

Det talas just nu mycket om autofiktion och dagbokslitteratur. Man kan räkna upp namn: Lars Norén, Johanna Ekström, Wera von Essen, Ulf Lundell, Marianne Lindberg de Geer. Men rötterna går längre tillbaka: Sven Delblanc, Per Wästberg, Sven Lindqvist. Och Lars Norén var föregångare till sig själv i ett par dagboksdiktsamlingar från 70-talet. Sonnevi har också varit med, i decennier.

Han har sprängt in långa dagsbokssjok i sina väldiga böcker. Där råder vardagsliv i radhuset utanför Stockholm parallellt med sommarliv på Öland och Sydkoster. Familj och vänner, fjärilar och fåglar, blommor och dagsnyheter, kärlek och stillsamma fester. Dessa dikter kan läsas som en fortlöpande mentalitetshistoria om ett författarliv i Sverige, om en vänster som ständigt formulerar om sig långt bortanför den usla dagspolitiska praktiken.

I den nya boken ägnas naturligtvis det enda stora dagbokssjoket åt kriget i Ukraina. Även om det finns en viss monotoni i dessa texter kommer de att sträcka sig långt in i framtiden. Deras verkan blir svår att greppa om man bara lyssnar till nätets brus ikväll. De metafysiska blixtarna måste lysa upp landskapet. Hos Sonnevi är blixtarna otaliga.