Men dessutom demonstreras en magnifik okunskap om verkligheten av beslutsfattare och opinionsbildare.
Sedan år 2000 har antalet platser på äldreboenden i Sverige minskat med 30 procent, vilket är väl känt för Dagens ETC-läsarna. Det betyder att de som flyttar in idag är i betydligt sämre skick än tidigare, och att äldreboenden har blivit ett slags vårdinrättningar. Redan år 2012 i Stockholm så dog var femte människa som flyttade in på ett äldreboende inom en månad. Idag är det ännu fler. Likadant är det i många andra kommuner.
Det betyder också att hemtjänsten idag hjälper många som för 20 år sedan hade haft plats på ett särskilt boende. Hemtjänsten arbetar nu med människor med långt gången demens, har hand om multisjuka, om människor med mentalsjukdomar. Men hemtjänsten har mindre tid per person att hjälpa alla dessa som alltså rimligen behöver mer.
År 2000 hjälpte varje anställd sex till sju gamla per arbetspass. Idag har varje anställd fler än 15 gamla att ta hand om på varje arbetspass.
Hur frivilligt är det?
Det här går inte ihop. Äldreboendena har färre platser och de boende är sjukare. Hemtjänsten bistår färre människor med betydligt större behov än tidigare, och gör det på mindre tid per hemtjänstmottagare.
Vem hjälper då de som inte får hjälp alls?
Eller de som får alldeles för kort tid av hemtjänsten?
Svaren är två. De får hjälp av anhöriga. De får hjälp av ingen alls.
Den osynliga pusselbiten i den stora nedskärningen av svensk äldreomsorg är anhöriga. Det är förfärligt att se hur mycket som anhöriga har ökat sina insatser, utan att någon politisk debatt har ägt rum. Och ingen lagändring har skett.
Lagen säger att var och en har rätt till bistånd, och att behov ska tillgodoses så att var och en ska ha en skälig levnadsnivå. Vidare skriver lagen att anhörigas insatser ska vara frivilliga.
Det låter vackert. Men de senaste decennierna har gjort dessa politiska visioner lika bleknade och torkade som en bit kvarglömd blomtapet bakom spindelnätet i taket på ett utedass.
Nedskärare ger sig på ”behov”
Det som har hänt är att begreppet ”skälig levnadsnivå” för gamla har fått ett mycket magrare innehåll, och att allt färre inslag i livet klassificeras som ”behov”. Lagen föreskriver att en gammal människa ska få sina behov tillgodosedda för att uppnå en skälig levnadsnivå. Alltså gäller det för nedskärarna att försöka undvika att klassificera ”behov”. Att komma ut och gå – är det ”behov”? Eller kanske bara ett önskemål? Vad ingår i ”skälig levnadsnivå”? Och kommunen ska ordna hjälp bara med sådant som ”inte kan tillgodoses på annat sätt”. Det sista är en vag formulering, som öppnar för gudvetvad.
Därtill ska all hjälp nu ges på mycket kortare tid än förut. Här förekommer en mängd standardtider: på/avklädning fem minuter, till/från toalett fem minuter, byte av inkontinensskydd tre minuter, tillsynsbesök tre minuter. Ingen tror att en gammal människa ska vara snabbare på toaletten nu än år 1995, eller att stödstrumpor dras på stela ben kvickare. Men de totala tiderna har ändå minskat.
Fast i gamla föreställningar
En anhörig som vårdar av nödtvång, utan minsta frivillighet, och de som framhåller att det strider mot lagen inför den kommunala biståndsbedömaren bemöts som bråkmakare. Det har förekommit att en sådan anhörig har föreslagits delta i en samtalsgrupp i vilken hen tillsammans med andra anhörigvårdare kan diskutera ”sina svårigheter”.
Bland opinionsbildare, kanske med egen erfarenhet av ett sommarvikariat i hemtjänsten på 80-talet, lever gamla föreställningar orubbade. Där pladdras som om hemtjänsten främst sysslade med att steka pannbiff och vattna blommor. Dagens Nyheter skriver på ledarplats (18 april 2020):
”Om de äldre får välja mellan att under en period få litet mindre stöd, eller att hjälpas av personer som bär på en smitta som kan leda till döden, är valet sannolikt inte särskilt svårt.”
Ja, vad väljer du som kommit hem efter att ha fått lårbenshalsen hopskruvad? Nog avstår du hellre från hjälp att resa dig och gå litet, så att du inte riskerar blodpropp? Du som inte kan ställa dig upp själv efter en stroke – behöver du verkligen gå på toaletten under dagen? Du som har svårt att skilja dag från natt, du som inte längre förmår skilja på smörgås och servett när du ska äta, vad väljer du? Och du som ska ha medicin fyra gånger per dag, nog väljer du att klara det själv, även om du inte kan? För du ska veta att den som kommer in genom dörren kan vara döden själv.
Nu är de som kommer in genom dörren lyckligtvis levande människor som arbetar hårt, som anstränger sig att hinna med, som klarar förtroligheten att duscha en skröplig kropp, som lyssnar, som lägger kudden på bästa sätt, häller rätt mängd mjölk i kaffet, lockar fram matlust, ger mediciner, behandlar eksem, ordnar med kateter och inkontinenshjälpmedel, stödstrumpor och rätt blus.
Hälften av all omsorg
Det är en fullständig skandal att dessa välfärdens nyckelmänniskor saknar hjälpmedel och utrustning som gör att de varken bär eller tar emot smitta i sitt arbete. Att gamla ska ”välja” mellan att riskera livet på grund av smitta eller att riskera livet på grund av bristande hjälp.
Den största skandalen är de fortgående neddragningarna i äldreomsorgen. År efter år, decennium efter decennium.
Den allra tyngsta, och växande, delen av anhörigomsorg utförs idag av äldre kvinnor som tar hand om äldre och mer behövande män. Uppemot hälften av alla omsorgstimmar till äldre ges av andra äldre.
Dessa kvinnor strävar efter att den lever med, den de älskar, ska ha det så bra det bara går. De gör allt de förmår, och rätt mycket mera. De bär ensamma vårdansvaret dygnet runt, månad efter månad, år efter år. De gör allt det nödvändiga som ingen annan gör.
När pandemin är över kommer sannolikt sparinsatserna inom äldreomsorgen att vässas. Det finns då en betydande risk att, fortfarande helt utan lagstöd, helt utan debatt eller beslut, omsorgskraven på de äldre kvinnorna ytterligare kommer att öka.
Tvångsarbete för gamla kvinnor som kommunalt sparprojekt.
Precis så fult är det.
