Under våldsvågen i vintras gick jag med i ett nätforum där man erbjöds jobb: att spränga portar eller skjuta mot människor. Jag ville följa barnen som vistades där.
Det här var inte den sortens projekt vi journalister sätter igång och sedan, ofta med viss stolthet, kallar för ett ”gräv”.
Det här handlade bara om två, kanske tre klick. Från en Instagramprofil till ett öppet Discordforum. Skapa en profil. Sedan var jag inne. Allt var lika lätt för mig som för de runt 2000 användare som redan samlats i chattarna.
Forumet tillhörde en person som på sociala medier tidigare varit öppen med, och stolt över, sin påstådda koppling till Foxtrotnätverket.
Nu bubblade aktiviteten.
I olika kanaler annonserades jobb ut, som sedan distribuerades till de som skickade privata meddelanden till forumets moderatorer. Flödet av uppdrag följde nyhetsrubrikerna, och tvärtom. När det sprängts någonstans ökade förfrågningarna från moderatorerna. Sedan kom nästa smäll.
AI-genererad räv
Som alltid använde de gängkopplade arrangörerna sina egna loggor, en slags reklambilder. Här handlade det om olika sorters mordiska rävar, som ofta såg misstänkt AI-genererade ut. Lite som att någon bett ChatGPT att göra en räv mer kriminell. Och sedan ännu mer kriminell. Tills man landat i en tillräckligt kriminell räv. Kanske stod den då och vrålade framför eldslågor, med ett automatvapen i händerna. Kanske hade den snabba solglasögon och ammunitionsbälten över hela överkroppen.
Kanske ser de här bilderna alltid mest generande ut, för de flesta vuxna. Överdrivna och töntiga. Men kanske är formspråket också egentligen mest riktat till barn. Eller till personer på ett barns intellektuella nivå.
Barnen i Discordforumet älskade i alla fall bilderna. Det var också tydligt att man såg upp till moderatorerna. I en sidochatt som mest var till för att umgås skrev många användare om hur mycket de tyckte om olika Foxtrot-kopplade rappare. Om hur ”lojala” de skulle vara mot nätverket. Om sina placeringar på HVB- och SIS-hem och om hur tråkigt de hade det i skolan.
”Såklart man jobbar för para men tänk oxå på att fox behöver dig bror. Du hjälper ditt lag, din familj”.
Det var tydligt att många gillade gemenskapen. Man satt och skrev till varandra och försökte peppa användare som verkade förvirrade eller ledsna.
En användare som påstod att hen tog jobb på forumet för att spara pengar skrev: ”Senare bror när jag får mer para. Då jag kmr gå tbx ti skolan o fokusera där”.
Stödet i chatten var stort. Den innehöll generellt ganska mycket värme. Ofta sipprade det fram drömmar om framtiden. Planer baserade på vad man skulle kunna tjäna på sina “jobb”. Ibland lade någon också upp filmer på andra barn som blev misshandlade eller till och med såg ut att ha mördats, men då fick man skarpa tillsägelser av moderatorerna.
Vuxna söker kanonmat
Det vi andra vet om barnens drömmar är ju att de inte stämmer med verkligheten. Vi vet att barnen blir blåsta. Vi vet också att många av dem blir hotade, misshandlade, torterade och i vissa fall även mördade. Andra blir instängda, bestraffade, missförstådda, särbehandlade och tystade.
Så här kan man också se på de svenska gängkonflikterna idag: som en krigshandling utförd av vuxna, mot barn.
Alltför ofta berättar vi i medierna om händelserna som en konflikt, eller en slags tävling, mellan nätverk A och nätverk B. Nästan som en slags sportrapportering, när det som sker egentligen mer liknar ett slags anfallskrig.
På ena sidan står vuxna som söker kanonmat. På andra barn, som söker kärlek, gemenskap och pengar.
De vuxna använder barnen för att utföra våldet, och hoppas att de ska klanta sig tillräckligt mycket för att åka fast, så att man inte behöver betala. Man skickar barn som inte orkar hålla i automatvapen som de ska skjuta på en dörr med. Barn med intellektuella funktionsnedsättningar som plockar upp en kastad handgranat och provar att kastar den igen, när den inte sprängdes den första gången.
Det här hjälper också polisens uppklarningsprocent. Man tar fler och fler utförare av våldsdåden. De är allt oftare allt yngre barn.
Ett nytt Uppdrag Granskning-program om vinterns våg av sprängningar visar att polisen bara lyckats lagföra tre av de vuxna anstiftarna i fyrtio granskade sprängdåd. Betydligt oftare tar man barnen som utför jobben.
Uppdrag Gransknings program pekar också ut den här trenden bland kriminella: man rekryterar gärna barn med olika sorters intellektuella funktionsnedsättningar, eftersom de är lättast att styra och övertyga.
Krabborna – ett bemanningsföretag
I Dagens ETC:s granskning av gruppen ”Krabborna”, ett gäng barn som utför just den här sortens dåd, skriver Viktor Asp och Annie Hellquist att gruppen framstår som ”den kriminella ekonomins svar på ett bemanningsföretag”.
Själva uppdragsstrukturen ser likadan ut, men jämförelsen är träffande på flera sätt.
Många av “krabborna” mår dåligt eller har missbruksproblem. De är därför användbara för den här sortens uppdrag.
Samtidigt är alltså varan som uppdragsgivarna säljer ofta egentligen sitt eget våldskapital. Själva idén om sin makt och kontroll, som man befäster genom fysiskt våld, eller bara skräcken för det. Hot som kan backas upp.
När en känd ex-politiker ska driva in en skuld vänder han sig till ett ökänt kriminellt nätverk - Dalennätverket. Han vill ta del av nätverkets våldskapital och rykte.
Men det han får i praktiken är Krabborna.
En annan uppmärksammad utveckling bland svenska kriminella nätverk är att vissa misstänks för att jobba ihop med andra länders underrättelsetjänster.
När Iran vill utföra terroraktioner mot till exempel Israels ambassad på svensk mark, verkar man ha vänt sig till Foxtrotnätverket.
Som sedan, i vanlig ordning, vänt sig till barn.
Budgetvariant av brott
Frågan är om Irans underrättelsetjänst verkligen varit medvetna om att deras operationer mot mäktiga fiender utförs av trasiga, svenska tonåringar? Eller om den rika ex-politikern såg de trasiga små Krabborna framför sig, istället för en maffialiknande organisation som styr samhället med järnhand?
Det är som om att majoriteten av de våldsdåd vi läser om i tidningarna idag beställs på Wish, så att säga. Budgetvarianten av ett brott. Och beställarna håller tummarna för att det ska gå illa för budbäraren.
För de barn som ändå krånglar sig vidare från den här situationen väntar ofta en vistelse på SIS-hem, vars ”behandling” av unga i många fall består av mer våld. Våld utfört av vuxen personal, mot intagna barn.
I en ny rapport från Barnombudsmannen riktas - som vanligt - skarp kritik mot samhällets hantering av frihetsberövade barn. Här vittnar hundratals barn om maktmissbruk, övergrepp och en total avsaknad av rehabilitering.
Berättelserna liknar de som UR:s Tänk till nyss publicerat, där en ung kille säger:
“Det är så de förstör ungdomarna. Det är så de gör dem till djur.”
Det är inte svårt att se hur en sextonåring i den situationen redan har odlat ett starkt hat mot alla delar av samhället.
För att inte tala om vad man tycker om sig själv som människa.
Många som analyserar den här utvecklingen brukar understryka hur lång tid det kommer att ta att vända den.
Det är nog sant. De politiska förslag vi käbblar om tar ofta många år för att ge effekt - oavsett vilka vägar vi väljer.
Frågan är bara om allt det vi dagligen debatterar kring den svenska gängkriminaliteten egentligen spelar så stor roll, om de här hundratals barnen samtidigt tillåts fortsätta på sin väg in i mörkret.
Tills de kommer ut på andra sidan, som unga vuxna. Redo att själva ta makten. Att själva försöka skaffa sig ett människovärde genom att börja styra andra.
