Vi skrattade åt det hela. Men så berättade han om hur tillfällena blivit färre. Släkten att skoja om – färre. Den konstiga mostern dog i en missilattack. Den tvååriga kusinen överlevde, men med ett amputerat ben. Farbrorn vet ingen än var han är.  Han gick till marknaden en dag, ett attentat ägde rum i området och sedan dess är han borta. De har förlikat sig med att han är död, men saknar en kropp att begrava.

Måste alltid vara överordnat

Den senare tidens upptrappning i Israel och Palestina har lämnat mig med en politisk frustration utan dess like. Aldrig tidigare har det funnits så många inslag i en debatt som är djupt problematiska, och direkt ser förbi grundläggande värden om mänskliga rättigheter. På Facebook skriver jag några timmar efter Hamas brutala attack mot ungdomar och barn om sättet vi i denna konflikt börjat se förbi civila. För israeliska judar har de senaste dygnen inneburit att man desperat försökt få tag på sin familj och släkt. För svenska judar, även de utan koppling till Israel, så har de lämnat davidsstjärnan hemma. I rädsla för attacker. Synagogor runtom i Europa har tillfälligt stängt ner, eftersom de vill skydda sina besökare. 

Det civila perspektivet måste vara överordnat allt annat. Och kanske slår man in en öppen dörr här, kanske är det så att de flesta i alla fall säger att attacker mot civila aldrig är okej. Men de senaste dagarna visar på annat. 

Ingen väljer var den föds

Mitt flöde har delvis bestått av personer som menar på att israeler aldrig kan vara civila, då de är en del av en ockupation. Det är magstarkt. Barn väljer inte var de föds, deras anhöriga väljer inte sin oro och förtvivlan. Det är inte en ockupationsmakt som dör just nu, det är civila. 

Istället har de senaste dygnen visat på hur makter tvärtom använder varje attack i syfte att underhålla blodsspiralen. Sedan i lördags har tusentals bomber släppts över Gaza, mer än 500 tonåringar, barn och bebisar har dött. Halva Gazas befolkning är barn, om de överlever – vad kommer allt det här att leda till?

Kvarter, infrastruktur – allt har utplånats av Israel. I flera dagar har varken mat, medicin, medicinsk utrustning, drivmedel eller diesel kommit in i Gazaremsan. Enligt människorättsorganisationer kommer detta få en avgörande betydelse för barnen i Gaza. Frågan är om inte konsekvenserna redan satt sig i dem, i såren och hopplösheten i en värld som tillåtit dem och generationerna innan att överleva. 

Vi måste orka tänka fred

Men jag hatar också att jag, likt så många andra, använder barnperspektivet. Inte för att det inte är viktigt, det är avgörande för framtiden. Men för att det säger något om vårt sätt att försöka motivera vuxna civilas oskuld. Som om vi väljer krigen vi hamnar i och de efterföljande perspektiven vi växer upp med. Det är tryggt att skriva den här texten från min soffa i Stockholm, jag vet inte vilka föreställningar som hade påverkat mig om jag växte upp i krig. Kanske hade tanken på freden och hoppet varit ett privilegium, som den om släktmiddagarna och klumpiga farbröder. Kanske inte en enda vettig tanke om Israel och Palestina kan formuleras om man likt jag föddes på ett sjukhus i Göteborg, långt bort från missiler som lemlästar min omgivning. Men är det inte också vi som är långt bort från den personliga ilskan och uppgivenheten, den som är mer än enbart solidarisk – som måste orka formulera visioner?

Vad händer med progressiva Israel?

Israels regering kommer inte att bytas ut utan en folklig mobilisering. Folkrörelserna existerar, det har vi sett spår av under våren. Men många av dess aktivister har under veckan dödats av Hamas. Jag är rädd för vad konsekvenserna av det blir, när unga aktivister med en organiseringsförmåga och ovillkorligt stöd till palestinier själva blir offer för krig. Riskerar även den generationen att bli särskilt mottaglig för israeliska regimens propaganda. Omvärlden kan uttrycka sin mening i konflikten, men lösningen finns i folkrörelserna på plats. 

Israeliska judar har rätt till sin oro, sorg och förtvivlan över Hamas attacker – utan att detta översköljs i en allmän debatt om Israels agerande. 

Men om man inte mäktar med att se det grundläggande civila perspektivet – att alla människor oberoende av vilken sida av gränsen man föds i måste få leva  – då måste man i alla fall se det politiska. 

Att lösningen inte ligger i att vi behandlar det pågående kriget som en fotbollsmatch. Men i det kompromisslösa ställningstagandet att alla civila liv ska skyddas. Och att folkrörelserna på plats bär svaren.

Bilan Osman är frilansskribent och debattör, nu verksam som kommunikatör på studieförbundet Ibn Rushd.