Komplex röra
Det är omöjligt att fortsätta den här texten utan att lägga in en brasklapp: det här är inte ett försvar för upplopp, stenkastning och bilbränder. Förövarna bär hela ansvaret för sina handlingar. Men att förstå upploppen, särskilt i Linköping, som en fråga om islam och koranbränning är att göra det enkelt för sig.
Att dessutom gå Paludans ärenden genom att göra en högerextremist som vill etniskt rensa ut ”alla icke-västliga” personer, till en symbol för yttrandefriheten är beklämmande.
Vi kan lära oss av upploppen, förhindra liknande skeenden i framtiden. Men jag tror inte att vägen framåt kantas av floskler om att dö för andras rätt att uttrycka en åsikt. Det här är i första hand inte en yttrandefrihetsfråga – det är en komplex röra.
Möter bara polisen
Den senare tidens utveckling i Linköping är en delförklaring. Bara några hundra meter från platsen Paludan utförde sin aktion sköts en person ihjäl i början på året. Det var en i raden av flera dödsskjutningar som ägt rum i Linköping. Sedan april 2021 har Linköping drabbats av en våldsvåg. För några månader sedan sköts en småbarnspappa ihjäl utanför sitt hem. I januari sköts två pojkar, 15 respektive 16 år gamla. De fördes till sjukhus med livshotande skador, 16-åringen avled. Förra året sköts en man i 30-årsåldern ihjäl när han satt sig för att äta lunch i Skäggetorps centrum. Barn blev vittnen till händelsen.
I ett lokalsamhälle är varje dödsskjutning en sorg. Det är syskon vi känner, föräldrar vi vuxit upp med och barn som aldrig återvänder till sina klasskompisar.
Dödsskjutningarna har också inneburit en större polisnärvaro. Likt andra områden är polisen ofta en av statens få representanter som ungdomar möter. Ayaan Goobe, brobyggare i Linköpings kommun (och min mamma) berättar när vi ses om tioåringar som inte litar på polisen, och om en upptrappning i Linköping som pågått länge.
Knä på hans nacke
För inte så länge sedan stoppades ägaren för den lokala frisörsalongen i Lambohov, Abdinasiir. Han var på väg hem när polisen stannade honom för att fråga var han skulle. Han var trött, sliten och fick nog. Det var inte första gången Abdinasiir utsatts för omotiverade frågor. Polisen har som vana att storma hans frisörsalong i jakt på kriminella. Kunder har visiterats och förhörts på lösa grunder.
Abdinasiir ville inte svara på frågan och fortsatte hemåt. En stund senare låg han på marken, en polis satt med ett knä på hans nacke, en annan med ett knä på hans arm. Trots att han inte var misstänkt för ett brott blev han efter det gripen och förd till polisstationen. Klockan två på natten släpper de honom, det är först då han får möjlighet att uppsöka vård för skadorna han fått på armen.
Dagen därpå åkte ett gäng ut till Lambohov och brände upp bilar i protest. Abdinasiir med flera manade till lugn. Föräldrar i Lambohov arrangerade dialogsamtal mellan polisen och boenden, lokalsamhället gjorde sitt yttersta för att lugna situationen. Men det hjälpte inte Abdinasiir. Händelsen var traumatiserande och har lämnat ärr.
Förra veckan publicerade han ett långt inlägg på sociala medier. Frisörsalongen beskriver han som ett av sina livsprojekt, något han kämpat sig till trots motgångar i livet. Men nu orkar han inte mer, händelsen har påverkat hans hälsa. Efter ett helt liv i Sverige och Linköping lämnar han landet. Han känner inte att det längre är värt det.
Hjältar och skurkar
Linköping har fått mig att fundera på hur vi konstruerar berättelser, om hjältar och skurkar. Men den tar sällan hänsyn till en komplicerad verklighet. Polisen och upploppsmakare blir till homogena grupper som är antingen goda eller onda. Men det är en förfalskad verklighet.
I Linköping har polisen tidigare begått övertramp, Abdinasiir är en av dem som utsatts. Det finns anledningar till att förtroendet har brustit. Men polisen har också samtidigt varit en dialogpartner, ett öra: men framför allt en sammansättning av olika människor som axlat den svåra uppgiften att hantera ett politiskt misslyckande.
Jag ser på sociala medier hur människor – ofta de som bor långt från områdena som drabbas – hetsar upp stämningen. Det sprids bilder på stenkastare, men inte på alla invånare som dagen därpå frivilligt går ut för att städa. Det sprids bilder på brända bilar, men inte på hur Haji Farah, en av Rinkebys eldsjälar, befinner sig på plats och hindrar ungdomar.
Efter de senaste dagarnas debatt funderar jag på vem som tjänar på den.
Det är i vilket fall inte Linköping.