Det är allvar nu. Ge ett bidrag till ETC Stödfond för att säkra utgivningen av Sveriges enda rödgröna dagstidning. Använd ETC Varuhuset eller:
Swisha: 123 508 754 9
BG: 5372-9141
Ugandas president Yoweri Museveni och Sudans president Omar al-Bashir är också två av de ledare som tidigare gjort inbördeskriget möjligt genom omfattande stöd till varsin sida i konflikten. Uganda har stöttat Sydsudans president och majoritetsledaren Salva Kiir medan al-Bashir givit nuerrebellerna och landets tidigare vicepresident Riek Machar sitt stöd.
Nu har de två presidenterna förhandlat fram ett mycket detaljerat avtal som deras två länder står som garanter för. Det står klart att detta framför allt är en överenskommelse mellan Sudan och Uganda och inte mellan Kiirs dinkas eller Machars nuer.
För Sudans president är det också ett steg mot att återvinna den respekt som han och Sudan förlorade i samband med att al-Bashir efterlystes av Internationella brottmålsdomstolen (ICC) för krigsbrott och brott mot mänskligheten efter det grymma kriget mot den opposition som ville lämna Sudan och bilda Sydsudan, framför allt i Darfur-provinsen.
Under många år har al-Bashir varit en paria i det internationella samarbetet och hotats av att fängslas och utlämnas till ICC om han lämnar Sudan.
I sina respektive länders utrikespolitik har Museveni och al-Bashir i hög grad arbetat för att försvaga den andra nationen. Museveni stöder majoriteten i Sydsudan så att den ska kunna stå stark mot Sudan medan al-Bashir stött rebellerna för att försvaga grannlandet. Sudan har stöttat den oerhört blodiga terrorgruppen Herrens befrielsearmé som verkat framför allt i norra Uganda.
I skenet av detta är det inte underligt att den överenskommelse som nu tecknats kommer att fragmentisera och förhindra ett egentligt enande av Sydsudan, då landet delas upp utifrån dess befolkningsgrupper. Dinkas och nuer får makten över de viktigaste områdena, medan en lång rad mindre befolkningsgrupper får lokala styren runt om i landet.
Detta gör att Sydsudan inte framstår som ett land, utan enbart ett samarbete mellan befolkningsgrupper vilket i sin tur befäster ett stamsamhälle. Varje befolkningsgrupp som dominerar en region får monopol över området för att garantera att dess kultur fortlever. Det betyder att den som tillhör en befolkningsminoritet i området inte får självklar rätt att bruka jorden eller ta del av de lokala myndigheterna.
Varje kvadratmeter av Sydsudan ska delas upp på detta sätt – även de regioner som idag befolkas av stora minoritetsgrupper. I avtalet stadgas att en speciell kommission ledd av den regionala handelssammanslutningen, IGAD, ska upprätta vad man kallar ”stamområdenas” gränser inom Sydsudan. Denna kommissions ordförande får inte komma från Sydsudan.
I ett senare skede ska en folkomröstning hållas.
Samtidigt skriver Sudan ett avtal med Sydsudan om uppdelningen av oljeintäkterna.
Sammantaget betyder allt det här att Sydsudan närmast blir ett protektorat till Uganda och Sudan. Det slås fast att de två staterna ska vara medlare i alla frågor om fredsöverenskommelsens tillämpning och samtidigt garantera en fredlig utveckling.
Uganda har redan militär i Sydsudan och även Sudan väntas stärka sin militära ställning i landet.
Presidenten och fem vicepresidenter ska utnämnas efter vilken befolkningsgrupp de tillhör, liksom alla ministrar. Försvarsmakten ska bestå av en rad samordnade lokala miliser, bildade utifrån den befolkningsgrupp som soldaterna tillhör.
Det är inte många som tror att detta kommer att ge Sydsudan den fredliga utveckling som landet behöver mer än något annat. Det senaste inbördeskriget som bröt ut 2013 har kostat tiotusentals människoliv och över fyra miljoner sydsudaneser har flytt från sina hem.
Trots att Sydsudan är ett bördigt land som skulle kunna exportera jordbruksprodukter och få stora inkomster från sina oljefyndigheter hotas landet av en storskalig svält – helt orsakad av krig och vanstyre.