I tisdags presenterade, efter tre års heltidsarbete, den sanningskommission som var ett resultat av fredsavtalet, sin första rapport. 800 skoningslösa sidor baserade på uppemot 30 000 vittnesmål, skrivna ur offrens perspektiv och som utmynnar i en rad ­rekommendationer till ­reformer, reparationer och symboliska initiativ.

När Gustavo Petro tackade kommissionens ordförande, jesuitprästen Francisco de Roux, sa han att kommissionens rekommendationer kan visa sig vara just de verktyg som behövs för att Colombia ska bli ett land i fred, just det som konstitutionen från 1991 beskriver som både en rättighet och en skyldighet.

Några dagar före sanningskommissionens ceremoni hade de sju medlemmar i Farc-gerillans sista ledning som fortfarande lever, i en offentlig och tv-sänd audiens som pågick i tre dagar tagit på sig skulden för tusentals kidnappningar. Några av dem grät när de bad offren om förlåtelse och när de lyssnade på offrens anklagelser. Det liknade en slags exorcism över historien, men med verkliga människor istället för andar som huvudfigurer. Men mitt i den nästan påtagliga ­smärtan fanns fröet till ­försoning. Gustavo Petro betonar att en ­central uppgift för honom är att förvandla ”fienden” till ­”antagonist”. Att lämna bakom sig det krigets språk som rått i Colombia de senaste 60 åren är en viktig del i skapandet av det nya politiska klimat som han lovat införa.

Kapade plan och kidnappade

Flera av de sju tidigare gerillaledarna från Farc som deltog i audiensen har jag träffat tidigare, i trakterna av San Vicente del Caguan i södra Colombia, där det kring millenieskiftet pågick en tidigare fredsprocess mellan Farc-gerillan och den dåvarande regeringen under Andres Pastrana. De sju var inte bara yngre då utan också påtagligt mindre ödmjuka, snarare högmodiga, på det sätt som den som tror sig ha kontroll över historien lätt blir. Fredssamtalen pågick i tre år. De bröt samman när Farc kapade ett plan och kidnappade en grupp parlamentsledamöter som var passagerare.

Det område kring San Vicente del Caguan som Farc, som en förutsättning för att alls gå med på fredsförhandlingar, hade fått kontroll över motsvarade samma yta som Schweiz. Det beskrevs som ett ”fredens laboratorium”, men fungerade i praktiken som fångläger för många av gerillans kidnappningsoffer. Därför kom också många av offrens anhöriga till San Vicente del Caguan för att söka efter dem eller åtminstone något slags livstecken. Ibland togs de emot av gerillans ledare som alltid förklarade att kidnappningarna var en del av krigets objektiva kostnader och inte något personligt. När jag frågade en av de sju som nu tar avstånd från den tidens metoder fick jag svaret att kidnappningarna egentligen var regeringens fel, eftersom den vägrade att lämna ifrån sig makten. ”Att ta makten”, förklarade han med ett ganska belåtet leende, ”är vad allt handlar om – det här med fredssamtal är bara dimridåer”.

När nu de sju lätt grånade Farc-ledarna, inför en publik av offer och anhöriga till offer, försökte förklara hur gerillan kunde förvandlas till en så ”hänsynslös och omänsklig våldsmaskin”, som en av dem uttryckte det, så beskrev de samtidigt de deformerande krafter som lätt sätts i rörelse när man väljer vapnen som medel i kampen för ett bättre samhälle. Att kidnappa liksom att delta i knarkekonomin var bara medel för att skaffa de vapen som behövdes för att ”ta makten”. Offren var ”militära objekt” eller, helt enkelt, ”oundvikliga sociala kostnader”. Själva var gerillans ledare historiens avantgarde – de som visste var det hela skulle sluta och vad som var ”den enda lösningen”.

Kritik för kampen mot knarket

Sanningskommissionens första rapport beskriver hur hur den logiken växte fram under de dryga 60 år som Farc existerat. Men det är den colombianska staten som utsätts för mest kritik i rapporten. Bland annat för den strategi den, med stöd av USA, tillämpade i kampen mot droger. Istället för att få kontroll över droghandeln eller ens minska produktionen ledde strategin istället till att våldet blev grövre och mer utspritt och det mänskliga lidandet inte minst i form av internflyktingar blev närmast ofattbart. Den förklarar också varför så många tidigare gerillasoldater, liksom tidigare högermiliser, vägrar att underordna sig fredsavtalet. Det lönar sig helt enkelt bättre att fortsätta med knarkhandeln och låtsas göra revolution.

Gustavo Petro vet bättre än de flesta vilka problem Colombia står inför. För att alls kunna ta itu med dem är hans första ­prioritet att bygga en bred nationell allians. Det handlar om att ge regeringen stabilitet, men framför allt om att uppfylla löftet om ”en stor fred”, där sannings­kommissionens rekommendationer utgör ryggrad.

Hittills har Petro haft oväntad framgång. Flera tidigare meningsmotståndare har efter hans seger ställt sig bakom honom, vilket också innebär att hans ­position i parlamentet har stärkts. I ­onsdags träffade han till och med sin gamle ärkefiende Alvaro Uribe som dominerat det politiska livet i Colombia de senaste 20 åren och som gjorde allt för att sabotera fredsavtalet med Farc. Uribe sa efter mötet att han skulle stödja alla förslag han tycker är vettiga och när det gäller det han inte ­gillar kommer hans parti att utöva en ”ansvarsfull opposition”.

Den polarisering som tidigare var så självklar är det inte längre.

– Vi måste skapa ett nytt politiskt klimat, sa Petro nyligen i en intervju i den spanska dagstidningen El País.

Ödmjukhet och samarbete

Att det rör sig i den riktningen märks också på honom själv. Den arrogans och aggressivitet som han tidigare ofta visat har på senare tid, och än mer efter segern, övergått i en slags ödmjukhet. Han är mer avspänd och visar mer tillit trots att allvaret kommit närmare.

– Jag måste lyckas, sa Petro i intervjun i El País.

– Om jag misslyckas kommer mörkret att lägga sig över allt.

Det låter ödesmättat. Och det är ödesmättat. Egentligen kan vad som helst hända.

Men skulle Gustavo Petro lyckas, om så bara med att skapa ett nytt politiskt klimat i ­Colombia, kan det påverka hela Latin­amerika, där polariseringen riskerar ta luften ur de progressiva projekt som ändå finns.

Kanske kan också Farc-­ledarnas bekännelser få otåliga grupper, som bland mapuche i södra Chile, att inse att väpnad kamp är en återvändsgränd, inte en lösning.

Petros närmaste allierade i Latinamerika är just Chiles ­president Gabriel Boric. De har olika personligheter, är olika generationer, men enas i deras förmåga att lyssna och ta den andre på allvar.