Dagens unga skogsbrukare tar ofta 1970-talets stora kalhyggen som skräckexempel på hur tokigt man betedde sig på den tiden. Vad de förbiser är att på 1970-talet fanns det ganska gott om biologiskt värdefulla skogar i Sverige.
Sedan dess har 45 års intensivt kalhyggesbruk minskat denna areal. Men inte nog med det. Skogsbruket fortsätter att kalhugga skyddsvärda skogar (naturskogar, kontinuitetsskogar, nyckelbiotoper) trots att det finns så få kvar. Hur kan det då bli bättre för växter, djur och svampar i skogen?
Det kan det inte.
Om vi ändå ska försöka vara lite positiva kan man säga att det blir sämre lite långsammare idag på grund av ett ökat antal skyddade skogar. Lokalt kan det bli bättre om man massivt skyddar skog i ett större landskap och aktivt restaurerar skövlad skog. Men i Sverige som helhet ser det inte ut så.
För många arter blir det faktiskt sämre snabbare än tidigare. Det beror på att arternas livsmiljöer har reducerats till en så liten areal att de inte kan överleva (man brukar prata om tröskelvärden).
Det märkligaste är ändå att det blir sämre trots att skogen är miljöcertifierad. Det beror inte minst på att Sveaskog och alla andra skogsbolag kalhugger skyddsvärda miljöer och naturskogar (trots att Sveaskog offentligt i riksmedierna ogenerat påstår motsatsen).
Avverkning av skog har stor negativ påverkan på 1 400 rödlistade arter i Sverige. Inkluderar man även viss negativ påverkan blir siffran 1 800. Kalhyggen fortsätter trots detta att helt dominera svenskt skogsbruk och häpnadsväckande nog klassas de dessutom ofta som miljöcertifierade.
Världsnaturfonden (WWF) har skrivit en bra rapport av hög klass med namnet ”Att se skogen och inte bara träden”. Den punktar upp vad skogsbruket måste förbättra. Och det är inte lite. Men skogsbruket och politikerna bryr sig i hög grad inte särskilt mycket om detta. Kalhyggesbruket rullar obekymrat vidare.
WWF:s punkter på förbättringar nonchaleras i allt för hög grad av miljöcertifierade markägare och bolag. Det är en gåta hur det kan accepteras av Världsnaturfonden och en del andra mindre miljöorganisationer. Var går smärtgränsen för dem som stöttar den drygt 20 år gamla miljöcertifieringen (FSC) samtidigt som kalhyggesbruket dominerar och skyddsvärda skogar fortsätter att kalavverkas. Man undrar.
Skogsbrukets talespersoner förnekar ihärdigt i debattartiklar och annonser att dagens skogsbruk är ett problem. De ignorerar därmed grundläggande evidensbaserade fakta om biologisk mångfald. I praktiken utgör de en ny typ av förnekare (biodiversitetsförnekare) jämförbara med klimatförnekarna.
