Ni har haft ett par roliga veckor nu, får jag förmoda. Veckor då ni kunnat skriva i princip vad som helst om Sverige utan att någon redaktör hindrat er. Jag hoppas ni skäms. Ni sprider lögner, och ryssarna applåderar varenda en av dem eftersom de sätter käppar i hjulet för Sveriges Nato-ansökan. Er form av journalistik är rent skräp.

Men… tyvärr måste jag erkänna en grej. 

I grunden har ni faktiskt helt rätt.

När ni skriver att Sverige är ett islamofobiskt land, så stämmer det.

Det räcker med att tillbringa 15 minuter i en Facebookgrupp som egentligen ska handla om öppettiderna på den lokala bakluckeloppisen, för att inse hur det ligger till. Det finns inte ett kommentarsfält i det här landet som inte dagligen fylls av förnedrande och helt omotiverade påhopp på muslimer: skäggbarn, IS-kramare, kalifatfolk, tältkvinnor, klänningsgubbar… uppfinningsrikedomen är enorm. Och det tar aldrig slut.

Det finns en folklig och utbredd fientlighet mot muslimer i Sverige. Det är bara löjligt att låtsas om något annat.

De senaste dagarna har Sveriges regering desperat försökt göra något åt den globala diplomatiska kris vi hamnat i på grund av de återkommande koranskändningarna.

Det är, för att prata myndighetssvenska: en riktig jävla bajsfest.

På bara några dagar har säkerhetshoten mot Sverige ökat markant. En ambassad har satts i brand och den splittrade muslimska världen har plötsligt förenats i ett nyfunnet hat mot Sverige.

Regeringen har panik.

Statsministern håller sig undan, men i onsdags höll civilminister Carl-Oskar Bohlin och Myndigheten för psykologiskt försvar en presskonferens. Det mumlades så mycket i skägget att man kunde tro att det var två talibanledare som stod på scenen. Eh… visst har vi yttrandefrihet… hmm… men alltså desinformation är effektiv om den har ett korn av sanning… eh men vi förstår att folk är upprörda…

Mellan oklarheterna fick de ändå fram sitt budskap: Sverige utsätts just nu för en påverkanskampanj med ”falska narrativ” i den ”internationella kommunikations-miljön” (nej, jag vet inte heller vad det är).

Det splittrar oss och förstör vårt internationella anseende. 

Säpo-chefen Charlotte von Essen och justitieminister Gunnar Strömmer bekräftade bilden på en annan presskonferens, som hade så stora tekniska problem att man kunde tro att den blivit hackad av ryssen. 

På grund av det ökade säkerhetshotet ska Sverige trappa upp kriget mot terrorismen, förklarade Strömmer. Våra myndigheter ska samarbeta ännu mer i jakten på islamister. I praktiken betyder det troligen att myndigheterna lättare kan byta personuppgifter med varandra – och därmed tumma lite mer på rättssäkerheten. Att Strömmer på samma presskonferens jämställde gängkriminalitet med terrorism kändes illavarslande. Det är faktiskt orimligt dumt. Terrorism är ideologiskt motiverade brott. Knarkhandel är ingen ideologi.

Charlotte von Essen beklagade sig över situationen.

– Det är allvarligt när vi målas upp som ett islamfientligt land, sade hon.

– Att återta den bilden är den viktigaste åtgärden vi kan göra för att minska risken för terrorattentat.

Hon har helt rätt.

Problemet är bara att Sverige på många sätt är ett islamfientligt land.

Gunnar Strömmers regering sitter i knät på ett parti som ”vill ta död på allt muslimskt liv i Sverige”, för att citera den liberale ledarskribenten Alex Voronov.

Har ni glömt vad som pågått i Sverige under de senaste 20 åren?

Alla vet att Sverigedemokraterna byggt sina enorma politiska framgångar på reklamfilmer om hur kvinnor i burka stjäl pensionen från svenska åldringar. På att hävda att islam är det största hotet mot Sverige sen andra världskriget, på att kräva att muslimer inte ska få driva friskolor eller bygga moskéer. De har velat förhindra muslimer från att synas i reklamkampanjer, Luciafiranden, SVT, Dramaten och filmvisningar i Göteborg. SD har konsekvent velat stoppa böneutrop, slöjor, missionerande och alla andra uttryck för muslimskt liv. 

Och de har alltid varit tydliga med varför de gör det.

De menar att islam är en ”avskyvärd religion”, för att citera justitieutskottets ordförande Richard Jomshof . ”Värre än nazism”, enligt Mattias Karlsson. En ”skitkultur”. Och troende muslimer kan aldrig vara ”svenskar”, tycker partiledare Jimmie Åkesson. 

SD har utmålat kriget mot islam som en existentiell kamp mellan civilisationer och så sent som i torsdags kväll utbrast partiets kulturpolitiske talesperson Alexander Christiansson på Twitter att islam är ”en sjuk religion”.

Den uttalade islamfientligheten har varit så pass framgångsrik att den kopierats av såväl Ebba Busch och Ulf Kristersson. 

Det här är allt annat än en ”påverkanskampanj i den internationella kommunikationsmiljön”.

Det här är den politik regeringsbildningen vilar på. 

Och det är därför Gunnar Strömmer inte törs kalla Jomshofs hatiska uttalanden för något annat än ”islamkritiska” när han intervjuas i Sveriges Radio.

Kära skribenter på arabiskspråkiga slasksajter. 

Jag föraktar er verksamhet från djupet av mitt hjärta. Men så länge Sverige inte vågar erkänna att vi har ett problem med islamofobi, så kommer ni att få vatten på er kvarn. Ni kommer aldrig behöva fabulera ihop bevis på att muslimer särbehandlas i Sverige.

Vi levererar dem dagligen.

Just nu finns ett gyllene tillfälle för Ulf Kristersson att prata om den utsatthet svenska muslimer tvingas leva i. 

Ett tillfälle att be om ursäkt.

Om han med emfas förklarade att det är en självklarhet att vara svensk och stolt muslim – om han dessutom vågade säga att hans politiska samarbetspartners i decennier drivit en kampanj för att smutskasta svenskar med muslimsk bakgrund – så skulle han kunna begränsa de växande hoten mot Sverige.

Men då måste han våga bråka med Sverigedemokraterna. 

Och sätta sin egen karriär på spel.

Det som försämrat det svenska säkerhetsläget är egentligen inte egyptiska twitterkonton utan regeringens samarbete med ett extremt och islamhatande politiskt parti. 

Det räcker inte med att säga ”påverkanskampanj” jättemånga gånger för att det problemet ska försvinna.