Jag inser att lättnaden över att överlåta sin hälsa till ”de som vet bättre” är en mycket omodern inställning. Idag uppmanas vi tvärtom att ”ta kontroll” över vår hälsa, göra efterforskningar på Google, använda appar som hjälper oss att känna igen exakt var i menscykeln vi befinner oss och snabbt identifiera olika ”kroppsliga obalanser”. Att helt överlämna sig till läkaren för tankarna till äldre tiders nigande och bockande inför en (manlig) doktor i vit rock.
Som kvinna finns det extra starka skäl att inte längta tillbaka till en sådan tid. Kvinnor har genom historien både nonchalerats och kontrollerats genom läkarvetenskapen. Funktionsnedsättande endometrios har avfärdats som vanlig mensvärk, kvinnor går år efter år med förlossningsskador och många av oss känner inte ens till symptomen på en hjärtattack eftersom forskning bedrivits med den manliga kroppen som norm. Samtidigt har kvinnan paradoxalt nog betraktats som ett sjukdomstillstånd att studera i sig. De gamla hysteridiagnoserna är ett skolboksexempel.
Det är därför inte konstigt att det kommit en motreaktion. Från att ha varit rena studieobjekt (det vill säga när vi inte helt har ignorerats) insisterar nu kvinnor på att få vara subjekt med tolkningsföreträde till våra egna upplevelser. Kvinnor vill inte längre vara en ”mörk kontinent” för läkarvetenskapen att rita kartor på, utan istället själva skaffa oss förståelse för de olika processer som pågår i våra kroppar.
Men vad händer om den subjektiva känslan villkorslöst ges företräde och lyfts fram som absolut sanning? När vi uppmuntras att inte bara ta symptom på allvar utan också själva tolka och härleda dem?
När covidvaccinen kom var det många kvinnor som upplevde att deras mens rubbades efter vaccineringen. Att undersöka detta var angeläget, men i diskussionen som följde hävdade vissa att sambandet mellan vaccin och mensrubbningar var höjt över varje tvivel. Att ställa sig avvaktande till ett sådant samband blev detsamma som att ”avfärda kvinnor”.
Det är riskabelt att upphöja den subjektiva, individuella upplevelsen till vetenskapligt bevis. Att förväxla korrelation med kausalitet är en klassisk fälla som bland annat tycks ha drivit myten om att vaccin framkallar autism. Barn blir tydligen ofta diagnosticerade med autism i ungefär samma ålder som de får en del vaccin, vilket har fått antivaxxare och vissa förtvivlade föräldrar att hävda att det måste vara vaccinet som orsakar autismen.
När vi ”tar tillbaka” våra kroppar och dess symptom från vårdapparatens upplevda auktoritet finns dessutom risken att kommersiella intressen tar över. Vi ser det till exempel i så kallad ”femtech”, produkter och tjänster som på olika sätt riktar in sig på kvinnors reproduktiva och hormonella hälsa och som ofta säljs av influencers med tydlig ”feministisk” profil.
Individens absoluta tolkningsföreträde över sina egna kroppsliga symptom rimmar också väldigt väl med det ansvar som vårt individualistiska samhälle lägger på oss att ”ta hand om” våra kroppar. Trimma och träna dem. Håll dem fria från så kallade ”gifter”. Gör vi inte detta är det kanske till och med vårt eget fel om vi blir sjuka.
Kanske är ”lär känna din kropp-vurmen” inte bara en reaktion på läkarvetenskapens historiska auktoritet, utan också på vad som upplevs som dess nutida oförmåga? Att vi fruktar att den nedskurna vården inte mäktar med och därför tar rollen som våra egna doktorer?
Om vi förut stod med mössan i hand framför doktorn riskerar vi nu att istället stå med plånboken i egenskap av konsumenter med ansvar för att bevaka våra kroppar med de medel som står till buds, i form av hormonappar och örtpaket. I den eran är det på många viss uppfriskande att våga vägra känna sin kropp.
