Kommentar: Flamman viker inte för någon vinkel av Gazakriget

”Tystnaden är öronbedövande på vänsterns ledarsidor”, skriver Helena Hägglund och syftar bland annat på Flamman, Dagens ETC och Aftonbladet. Hon blir golvad av hur ”engagerat och smart” amerikaner analyserar konflikten, men jämför lustigt nog denna rika tankeflora med de korta ledartexter som utgör en bråkdel av Flammans artiklar.

Sloppy, som ni säger där borta, i synnerhet för en medieforskare som borde ha titthål genom betalväggen. Så låt mig upplysa om hur vi har beskrivit konflikten. Innan kriget bröt ut (23/9) skrev Johanna Adolfsson en essä om hur Israel via modeord som ”uppstartsnation” kombinerar territoriell nybyggaranda med högteknologiskt entreprenörskap för att forma nästa generations bosättare. Hon har själv besökt gränstrakterna kring Be’eri-kibbutzen flera gånger, och har sedan dess beskrivit dess sköra gemenskaper mellan beduiner, palestinier och israeler (21/10), och hur bosättarrörelsen nu planerar att bygga strandvillor över de bortsprängda bostadshusen (12/1). Idéhistorikern Petter Hellström har visat hur liknelser mellan palestinier och nazister har använts genom historien för att avhumanisera dem (27/11), medan filosofen Slavoj Žižek gör en liknande analys av begreppet sidoskador (collateral damage). Den israeliska historikern Schlomo Sand har beskrivit hur enstatslösningen uppstod inom den socialistiska rörelsen, och tvåstatslösningens trovärdighet ifrågasätts ständigt – här exempelvis av Isak Gerson (20/8). Halil Karaveli har beskrivit hur Erdogan motvilligt pressas av nationalister att stödja Hamas och trotsa USA (8/12), och hur konflikten spräckt den franska vänsteralliansen Nupes (24/1).

Glömt öronpropparna?

Utöver detta finns åtskilliga nyhetstexter, kommentarer och ledare av bland annat mig, Filippa Ronquist och den prisbelönta Haaretz-journalisten Gideon Levy. Om detta är öronbedövande tystnad så undrar jag om Helena Hägglund har glömt öronpropparna i.

Men skon klämmer någon annanstans. Problemet är egentligen inte att vi är ”tysta”, utan att vi också nämner annat. Vi frågar oss även hur vänstern ska ställa sig till staten Israels existensberättigande, vilken plats vänsterjudar har i Palestinarörelsen samtidigt som antisemitismen skenar i Sverige, eller till att delar av vänstern har beskrivit Hamas terrordåd som legitimt motstånd.

Visst är det rätt att delta i Palestinademonstrationerna, och visst bär de på en otrolig kraft – men just därför är det också relevant att kontrastera den bristande demokratin med de öppna rörelserna mot Irakkriget, där vem som helst kunde vara med och välja paroller. Frågor som borde intressera alla som kallar sig radikala. 

Bevisar min tes

Men att lyfta sådant kallar Helena Hägglund för ”vänsterbashing” (något hon förstås aldrig själv skulle ägna sig åt). Högern använder nämligen sådana frågor emot oss. Men just därför måste vi ha ett kamratligt samtal om dem, på vänsterrörelsens egna villkor. Att hålla tyst om de frågor som högern lyfter tyder inte alls på intellektuell självständighet – utan på att man slaviskt anpassar sig efter deras agenda. Det enda principiellt socialistiska är att i alla väder stå för den rörelse man vill vara.

Därför säger jag också att jag såg det som en omedelbar uppgift efter den 7 oktober att erkänna både palestinskt och israeliskt lidande, ett citat som får inleda Helena Hägglunds text. Orden kommer från ett samtal på Kulturhuset Stadsteatern om hur kriget tar sig till Sverige via antisemitism och islamofobi, och jag fortsatte med att säga att vi kommer att kritisera kriget och bosättningspolitiken i otaliga texter – men då bekanta vänsterröster som Ship to Gaza, Andreas Malm och Shora Esmailian hade svårt att erkänna israeliskt lidande blev det desto viktigare för oss att göra så. Att något så självklart beskrivs som ”uppseendeväckande” bevisar min poäng.

Samtal utan skygglappar

Helena Hägglund tycker att vi borde använda termer som ”bosättarkolonialism” och ”dekolonisering”, men vi skulle snarare behöva dekolonisera oss från akademiska amerikanska modeord från i en konflikt där de passar illa. I ett nummer av tidningen Brand (4/2023) som Helena Hägglund var redaktör för används termerna för att antyda att alla israeler har ett hem i USA och Europa att återvända till – som om Förintelsen aldrig inträffade, som om judar från Israels gränstrakter inte fanns, och som om människor som fötts på en plats ”egentligen” bor någon annanstans. 

Resonemanget övertygar varken mig eller antisemitismforskaren Mirjam Katzin, som skriver om termerna i Flamman (12/1). Det är bra att Brand lyfter fram diskussionen, och er kritik ser i varje fall inte jag som bashing, utan som att ni är måna om rörelsen.

Det är även jag, och därför ser jag fram emot kommande kamratliga utbyten. Men då gäller det att de förankras i vad som faktiskt har skrivits. En sak är säker: På Flamman fortsätter samtalet utan skygglappar, med hopp om att göra vänstern både smartare och mer engagerad.