Kommentar: Filosofen som uppfann ”quiet quitting” är död

Hans mest betydande verk, ”Operai e Capitale” (Arbetare och Kapitalet), kom redan 1966. Mitt i en brytningstid för italienska arbetsrörelsen, då arbetsstyrkan i de nordliga fabrikerna fylldes på av migrantarbetare från södern.

Självständig arbetarkamp

Boken har format generation efter generation av unga vänsteraktivister. Den gjorde upp med den stelnade och dogmatiska sovjetinfluerade marxism-leninismen. Den nya ideologiska strömningen kom i Italien att kallas operaismo (arbetarism) och i den anglosaxiska världen för autonom marxism, för sitt fokus på självständig arbetarkamp.

Tronti vände inte bara Marx på huvudet (eller snarare ställde honom till rätta på fötterna igen), utan förde också tillbaka läsningen in i fabriken. Där fann Tronti kampens Marx, politikens Marx. Men den resan tog honom i många spretiga håll och riktningar.

Tappade tron

Tronti blandade teorier, ortodoxa och kätterska, som marxismen annars vägrade ta i. Karl Marx kombinerades med radikalkonservativa Carl Schmitt, marxisten Georg Lukács med Friedrich Nietzsche.

När studentprotesten 1968 exploderade var Operai e Capitale studenternas bibel. Studentledarna sökte upp Mario Tronti för att få med honom i sin revolt. Men han var inte intresserad. Han hade redan tappat tron på arbetarkampen.

Det uppstod en märklig situation, hans bok fick ett eget liv, i konflikt med hans fortsatta politiska bana. Utifrån Trontis teorier om arbetar­autonomi, om arbetarklassens självständiga kamp utanför fack och partier, växte det fram en utomparlamentarisk rörelse, Autonomia, som kom att bli dominerande på gatorna, i förortskvarteren och i fabrikerna under 70-talet.

Trontis vapendragare Antonio Negri fortsatte utveckla hans tidiga teorier. Samtidigt som Tronti själv blev teoretikern för kommunistpartiets försök att närma sig Kristdemokraterna och få tillstånd välfärdsreformer. Arbetarautonomin ersattes med partipolitikens autonomi. Tronti menade att när arbetarkamperna misslyckats fanns den enda motvikten mot kapitalismens dominans i partipolitikens användande av staten. Därigenom kom Tronti som partiideolog att vända sig mot Negri och ­Autonomiarörelsen.

Genom åren blev Trontis vision allt mörkare. Det var inte klasskampen som knäckte arbetarklassen, menade han, utan den parlamentariska demokratin. Den röda soluppgången, en ny gryende tid, visade sig snarare vara en solnedgång. Trontis senare böcker beskrev politikens bortdöende. En antipolitisk syn där han fann ett visst hopp i sammanbrottet, i att vara besegrad.

En klass som formar sig själv

Men fascinationen för Tronti har fortsatt. 2019 kom ”Operai e capitale, Workers and Capital”, ut för första gången på engelska – kort innan vågen av Black lives matter-protester. Det finns något i boken som tilltalar dagens rörelser. För Tronti är arbetarklassen inte en homogen oföränderlig klump. Den lever, förändras, kämpar.

Och den formar sig själv.

Därför har den en sammansättning som ser olika ut i olika tider. Istället för att utgå från kapitalisterna som det aktiva subjektet som arbetarrörelsen bara passivt reagerar på vänder han på perspektivet. Kamperna kommer först, det är kapitalet som är reaktivt. Arbetarna lär sig inte bara utnyttja sin position i produktionen, de kämpar också mot produktionen, mot fabriken. Mot att vara arbetare. Där måste all analys av radikala rörelser börja: utgå från vad som faktiskt sker, i de dagliga mikrokamperna. I de öppna protesterna på gator och torg, i upplopp och demonstrationer. Men än mer i det tysta och dolda. I flykten, vägran, undandragandet, maskandet.

Tronti kallade det ”vägrans strategi”. Här vänder han inte bara på Marx, utan även på Lenin. Tronti kastade om rörelsernas relationer till partierna. Inom den kommunistiska partitraditionen, men även inom den socialdemokratiska, ses rörelserna som ofullständiga, de har begränsade perspektiv och kan inte se helheten. Därför krävs partiet som strategisk ledning, som gör politik av rörelsernas nischade kamp.

Men för Tronti bar arbetar­kamperna själva på en radikalitet och sprängkraft som kunde hota hela det ekonomiska systemet. Strategin fanns i deras vägran, i deras strävan efter autonomi och självbestämmande. De vägrade att bara vara arbetare, konsumer­bara varor för kapitalet. Partiet eller organisationens roll för Tronti blev därför att bara vara ett taktiskt redskap, ett understödjande till kamperna. Därför hade sociala rörelser, kampvågor och revolter en tendens att kasta av sig sina gamla organisationer och partier, för att skapa nya. Om de gamla inte kunde leverera resultat, förändras eller vara öppna för kampernas krav.

Detta är det besynnerliga med Mario Tronti. Vi hamnar i vår tid, inte i drömmar om en svunnen arbetarrörelse, socialdemokratisk storhetstid eller folkhem. Masspartierna blöder, alla partier har en medlemsflykt. De nya proteströrelserna är partilösa, söker sig till forum utanför arbetarrörelsens. Solidariska vårdarbetare, twittrande lärare och strejkande pendeltågsförare hittar sätt att utanför facken och partierna formulera sina krav och diskutera sin arbetssituation. Östeuropeiska gästarbetare i bygg­branschen söker sig till alternativa fackföreningar snarare än till Byggnads.

Vägrar jobba ihjäl sig

Efter den globala pandemin klagar företag över arbetarnas ovilja att komma tillbaka till sina arbetsplatser, om sjunkande arbetsmoral och ökande sjukskrivningar. Fenomenet har fått ett namn, the great resignation. I USA varnas för quiet quitting, att de unga arbetarna sänkt sin ambitionsnivå, att de vägrar jobba ihjäl sig och aldrig överpresterar. I Kina kallas det tang ping, att ligga platt på rygg. Massprotesterna, från franska pensionsprotester till förortsrörelser och Black lives matter, har nära till upploppen. Snarare än att som på 60-talet uppstå i fabriken och sprida sig till torgen och gatorna, går protestvågorna nu motsatt väg. De börjar på gatan och först därefter kommer strejkerna.

Mario Tronti hjälper oss förstå hur en förändrad arbetsmarknad och produktion också skapar nya subjekt, hur vägrans strategi hittar nya former. Hur nya unga delar av arbetarklassen, migrantarbetare och nyutexaminerade studenter utan framtid har ett annat sätt att förhålla sig till lönearbetet än arbetarrörelsen är van vid. Och det är först när vi förstår dessa former som vi kan börja diskutera organisering.

Så besynnerlig är klasskampen.