De extra bekväma ”lay-z-boy”-sätena erbjöd ett ultimat ryggläge och till slut gjorde filmens stundtals förtryckande långsamhet att jag tuppade av.

Men debatten efteråt fick mig att vakna till liv igen.

Regissören Todd Field inleder filmen med ett provocerande grepp: förtexterna är eftertexter. Som en varning om att ”det här kommer att bli jobbigt så om du vill ge upp är det lika bra att göra det direkt”.

Sedan introduceras huvud­personen genom en torr intervju på scen inför publik: Lydia Tár (Cate Blanchett) är Berlins fil­harmoniska orkesters första kvinnliga dirigent som också är en EGOT-vinnare (Emmy, ­Grammy, Oscar och Tony).

Lydia är lesbisk, mamma, gift och hon missbrukar sin makt för att komma nära unga kvinnor som vill få in en fot i kultureliten. Särskilt en före detta assistent som går ett tragiskt öde till mötes. Det är en ojämlik romans, men skuldfrågan lämnas öppen.

Lydia Tár är en fiktiv rollfigur, även om filmen på många sätt paketerats som en slags biopic. Och det är bara ett av många exempel på att ingenting i “Tár” går att lita på. Kanske är det därför den blivit en av säsongens mest diskuterade filmer, och genererat metaskämt som det tonsäkra twitterkontot @LydiaTarReal.

Den har framkallat starka känslor.

Bland annat från dirigenten Marin Alsop som gjorde en intervju med Sunday Times och menade att ”Tár” var misogyn.

”Jag kände mig förolämpad som kvinna, dirigent och lesbisk”, sade Alsop, som har vissa likheter med Lydia Társ rollfigur.

Aslop kände att det var hjärtekrossande att ”att en kvinna i den rollen porträtteras som förövare”.

Cate Blanchett svarade på kritiken i BBC och betonade att filmen var fiktiv och trodde inte att en man i centrum för berättelsen skulle fånga nyanserna i maktens ”korrumperande natur”. Hon menade att rollfiguren var ”en meditation över makt”, och ”makt har inget kön”.

Utöver diskussionen om ­feminism har ”Tár” en om­diskuterad scen där Lydia Tár läxar upp en elev på Juilliards universitet för dennes identitetspolitik. Ett videoklipp från händelsen bidrar till att Társ karriär körs i botten, och kritiker har tolkat scenen både som ett för- och motargument till så kallad cancelkultur.

Kriget mellan boomer-­generationens ”skilj verk från konstnär”-inställning ställs mot zoomer-kidsens ”woke”-mentalitet i en brutalt utdragen scen som verkar sympatisera med Lydias perspektiv. Samtidigt är porträttet av henne nyanserat, och hennes hänsynslöshet är mer problematisk när hon försvarar sin dotter mot en mobbare.

Ingenting går att tolkas ­bokstavligt eller entydigt och i den tredje akten blir de tidigare stenhårda konturerna allt mer porösa. Tonen går från kylig realism till skräckartad mardröm. Lydias exceptionella hörsel verkar bidra till en paranoia som blir allt mer frånkopplad från verkligheten när hennes förflutna börjar spöka.

I en tid av intensiva strömningskrig och den eviga diskussionen om arthousefilmens framtid utforskar Todd Fields undertext med en sofistikerad frihet som de andra (visserligen svaga) Oscarskandidaterna inte vågat sig på.

Som film är ”Tár” ett sömnpiller, men som tankeväckande konstprojekt har den lyckats med sina pretentioner.