Känslan av att sitta av en lång rad av gråa måndagar skulle kunna vara en skildring av pandemin och restriktionerna. Men Houellebecq besparar oss det – det här är en roman i en framtid som inte tycks ha upplevt någon pandemi. Dessutom händer något som inte brukar ske i Houellebecqs romaner: ljuset och ömheten tar plats och besegrar stundvis cynismen.
Författare med stort F
Men allt har inte gått förlorat. Houellebecq är fortsatt en mästare på att skildra den depressive mannens världsbild. Den kan vara misogyn, islamofobisk och rasistisk men samtidig dra ned byxorna på posörer och hycklare som försöker framstå som motsatsen. Han har inte helt avsagt sig rollen som en slags intellektuell Borat. Med stora penseldrag målar han ett samhälle och dess hälsostatus – mer eller mindre välfunnet och bitvis genialt – genom intima, råa porträtt.
Houellebecqs största svaghet är på samma gång hans styrka: han leker med att författaren aldrig dog – utmanar landsmannen och litteraturforskaren Roland Barthes essä ”Författarens död” från 1968 om att texter bör läsas helt oberoende av sin författare. Varenda Houellebecqska boksläpp präglas av ett medialt spektakel där Författaren med stort F står i fokus som en slags litteraturens rockstjärna. Författaren som sägs hålla upp en spegel för samtiden och kanske till och med förutspå framtiden.
Hängs upp på samtiden
När han 2015 släppte romanen ”Underkastelse”, en skildring av ett framtida Frankrike 2022 där islamister kommit till makten, så sammanträffade boksläppet makabert nog med att islamistiska terrorister kallblodigt mördade tolv personer inne på satirtidningen Charle Hebdos redaktion. Några av dem hans vänner. På mötesbordet där massakern ägde rum låg det senaste numret av tidningen som pryddes av en karitatyr: magikern Houellebecq som förutspår en framtid då han gör Ramadan.
Läsupplevelsen hängs upp på samtiden, vilket ibland blir till en svaghet. Och ”Anéantir” är en nyckelroman, pepprad med personligheter varje samtida fransman känner till: politiker och mediapersonligheter finns med, ibland med sina riktiga namn, ibland med snarlika. Läsningen berikas till exempel av att veta precis vem Cyril Haouna (komiker och radio- och tv-profil) är och vilken sensationsjournalistik han representerar, som exempel.
Valrörelse och terrorister
Bokens huvudperson Paul Raison jobbar på finansdepartementet som rådgivare och vän till finansministern Bruno Juge – som i allt väsentligt påminner om Houellebecqs kompis, den sittande finansministern Bruno Le Maire. Raison betyder förnuft, Juge betyder domare. Paul Raison lever i ett kärlekslöst och asexuellt äktenskap med sin fru Prudence, ett kvinnonamn som kan översättas försiktighet eller vishet – en slags dygd. Romanen utspelar sig år 2026 som snart ska gå över till valåret 2027 och ett terroristnätverk gäckar den franska säkerhetstjänsten. De vet inte riktigt om det är islamister eller extremvänstern eller vad som är verklighet eller ej: en deep fake-video av hur finansministern halshuggs i giljotin sprids på nätet och strax efter en verklig, filmad attack mot ett fraktfartyg som först misstas som deep fake. Macron – presidenten som aldrig nämns vid namn men uppenbart är Macron – är på väg att göra sorti efter två mandatperioder. Bruno Juge kanske ska presenteras som en slags mellanpresident innan Macron kan kandidera för ett tredje mandat
Familjedrama med kontraster
Paul Raisons liv präglas på samma vis av en grå, hittills trygg men nu osäker verklighet som varvas med drömmar. I mardrömmarna hamnar han alltid på fel våning, en plats som inte leder någon vart. I dagdrömmarna dyker gamla kärlekar upp och han förlorar sig minnen av hur deras fittor var friserade, vad de kunde göra med dem, hur de luktade och smakade (hej, Houellebecq). I verkligheten har Paul Raison knappt ett sexliv. Livet med Prudence är bekvämt, båda är höga tjänstemän med en stor lägenhet på en fin adress. Men, som Houellebecq skriver: "Förbättringar i livssituation kommer ofta hand i hand med färre anledningar till att leva.”
Mitt i den trygga uppgivenheten får hans far – den gamle underrättelsetjänstemannen en hjärnblödning och hamnar i koma. Det drar in Paul Raison i ett för Houellebecq atypisk familjedrama. Här behöver inte läsaren känna till någon fransk personlighet för att drabbas. Paul Raison står inte ut vid åsynen av den gamle och svage fadern med slangar överallt medan systern Céline har sin katolska tro med mystiska inslag till tröst. Medan Paul står handfallen och impotent kan hon knäböja och be vid faderns bädd. Det är en ganska simpel kontrast men den funkar. De har även en bror, Aurélien – vars fru är en medioker journalist vilket leder in på en lustfylld kritik av skrået. Ibland blir författaren här alldeles för levande – var god kliv ut ur berättelsen, du har inte här att göra.
Erbjuder en oväntad nåd
Samtidigt, utanför familjebubblan tvekar den Macron-liknande presidenten vem han ska välja till efterträdare – den gråe men pliktskyldigte Bruno Juge eller tv-journalisten Benjamin Sarfati. För frågan är: Vem kan står emot extremhögerns unga, nya stjärnskott som sår sådana framgångar? Marine Le Pen har dragit sig tillbaka.
Men medan den stora världen utanför känns hotfull med otydliga terrorister och en osäker
politisk framtid, samt en svårt sjuk fader som behandlas illa inom äldrevården, händer något som överraskar: i det lilla livet väcks ömhet och en innerlig sexualitet till liv. Inom familjen, bland syskon med familjer emellan, lyckas en sällsam ömsesidig respekt och ömhet vinna över deras vitt skilda ideologier och livssituationer. Även Bruno Juge erbjud en liknande respit Och det är som att läsaren äntligen får hämta andan en stund och slipper ställas inför varats meningslöshet – och oundvikliga undergång.
Med det sagt, Houellebecq är och förblir sig själv och romanen heter som den gör av en anledning. Men det finns en tröst att finna i berättelserna, vare sig det rör sig om religionens eller litteraturens dito och oavsett om de är sanna eller deep fake.
Det blir en nåd jag inte förväntade mig av Houellebecq.
Fan har blivit gammal. Men inte dött.
