Det är inte det enda som hänt. Konstfilm har ersatts av tio Sune-filmer och en historisk actionfilm med Benjamin Ingrosso som AI-genererad Karl XII. Poeten Bob Hansson läser gråtande sina ”Tankar för dagen” för någon stackare på en parkbänk. Och när reportern kommer till teater Unga Klara är porten igenbommad. Framme vid det stora biblioteket visar en skylt att ”här öppnar Bröd & Salt”.

Nästan allt är nedlagt. Istället jobbar skådespelarikonerna i matbutiken: Marie Göranzon i kassan, Peter Stormare på lagret. På nyheterna: ”Kulturdepartementet uppgår i finansdepartementet”. Ministerns kommentar: ”Vi ska komma ihåg att kulturlivet står på fler ben än bara bidragsbenet”. 

Känns retoriken igen?

Scenerna kommer alla ifrån SVT:s nya mockumentär ”På armlängds avstånd”, en ovanligt lyckad satir om Sveriges dystopiska kulturpolitik, signerad regissören Jimmy Olsson, som även spelar huvudrollen. 

Tajmingen kunde inte vara bättre, och trots att den tredelade kortserien snabbskrevs och spelades in så sent som i höstas är kvaliteten imponerande hög. I roller och cameos syns bland annat Olle Sarri, Tuva Novotny, Anna Odell, Alexandra Pascalidou, Cecilia Frode och Henrik Schyffert.

Men det är inte bara stjärnmättnaden eller de välskrivna skämten som gör ”På armlängds avstånd” till obligatorisk tittning. För den som vill se konsekvenserna av Sveriges kollapsande kulturpolitik är satirserien en tillskruvad men illavarslande rapport från framtiden. Är det så här vi vill ha det? Om inte – varför har kulturpolitiken knappt varit en fråga i de senaste valrörelserna?

Under det gångna året har nyheterna haglat med besked om scener och konsertlokaler som tvingas lägga ner. I medieskuggan: alla frilansande kulturarbetare som aldrig får artiklar skrivna om sig när de blir arbetslösa till följd av det underfinansierade kulturlivet. 

”På armlängds avstånd” ställer en rad akuta frågor kring detta: Varför är konsten viktig? Vad händer med samhället när den fria konsten inte existerar? Behövs det konst?

Att minister Parisa Liljestrand saknar svar på dessa frågor är sedan länge deprimerande uppenbart. När hon på Göteborgs filmfestival höll öppningstal blev det en krigsförklaring mot kulturarbetare, av Liljestrand utmålade som bortklemade bidragsfiskare.

I sin presentation av kulturbudgeten hösten 2024 visade Parisa Liljestrand med all önskvärd tydlighet hur hon tänker att svenskt kulturliv ska hållas levande: skattesänkningar gör att folk har råd att köpa böcker och biljetter till teaterföreställningar.

Tanken om ett ”hits only”-kulturliv är dessutom totalt verklighetsfrånvänd

”Efterfrågan är en stor del av att det ska skapas fri konst och kultur” sa hon. Som om kultur gick att jämföra med vilken konsumtion som helst, och mottagaren en simpel shoppare. Det är en djupt kulturfientlig och fattig syn. Den kulturpolitiska praktiken – ett utdraget lustmord.

I den nära framtiden i ”På armlängds avstånd” har ett stort produktionsbolag köpt tävlingsformatet ”Migrants got talent”, där musikaliska asylsökande får tävla om ett medborgarskap. SVT har tvingats lägga ner avdelningar för att istället satsa på Vinter-Allsång och frågesporten ”Kan du din kanon?”. De gör också en remake på Barnen i Bullerbyn med koppling till gängvåld, internt kallad ”Buller i byn”. 

Varför klaga? Man levererar ju ”tv för folket” och ”vad tittarna vill ha”. Alltså lekprogram, reality och action. I tillskruvad form visar serien vad som händer med ett kulturliv som bara satsar på publikfriande produktioner: det svälts ihjäl inifrån tills bara en slätstruken gegga finns kvar.  

Ett kommersiellt gångbart ökenlandskap.

Tanken om ett ”hits only”-kulturliv är dessutom totalt verklighetsfrånvänd. Det ploppar inte upp självförsörjande bestsellers ur intet. Stjärnorna kläcks aldrig i underfinansierat vakuum.

Som Kristofer Andersson redan påpekat i Aftonbladet – det kommer inga guldpalmer och Oscarsnomineringar till svenska filmkonstnärer om vi inte vågar chansa på det okända och ofärdiga i början av konstnärernas banor. Glöm därför kommande generationers Ruben Östlund (som Parisa Liljestrand i och för sig trodde var en författare).

Samma logik gäller givetvis den musikexport som Sverige varit så stolt över: Avicii, Zara Larsson, ABBA, Robyn, Roxette för att nämna några. Utan ett kulturellt ekosystem, inga kommande storheter. Det borde till och med de marknadsliberala fåntrattarna kunna se.

För att vara övertydlig: Kulturen kan och ska inte bära sig själv, för kulturen bär oss

Artisten och författaren Annika Norlin brukar påpeka det – ja, hennes debutroman ”Stacken” har blivit en succé med över 100 000 sålda exemplar. Men boken hade aldrig kunnat skrivas utan ett statligt konstnärsstipendium som gjorde det möjligt för henne att fokusera på ett så långsiktigt projekt. Framgångsrika kulturutövare behöver prata mycket mer om stödet de fått, sa hon i en intervju med Dagens ETC.

En viktig aspekt måste också tilläggas. Att den fria kulturen ska bära sig själv genom kommersiell gångbarhet bör inte heller vara målet. Rotsystemet behövs för alla, inte bara de som har det fria kulturlivet som brödföda, utan även för oss som tar del av konsten eller utövar den på vår fritid. 

För att vara övertydlig: Kulturen kan och ska inte bära sig själv, för kulturen bär oss. Betalar vi gemensamt för att hålla den vid liv vinner vi värden så fundamentala och mänskliga att de inte går att mäta. Därför behövs skattefinansierade stipendier, studieförbund och kulturstöd till olika typer av scener och konstnärliga verksamheter.

Varför behövs konst? 

För att konsten, i brist på bättre ord, är en plats för själen att gro. Ibland gör konsten att vi blir underhållna, ibland får den oss att gråta eller skratta eller njuta eller bli utmanade eller arga. Den är en mänsklig grundforskning där vi upptäcker att botten i dig också är botten i mig. En plats där vi förstår oss själva och andra, livsviktig för existentiell hälsa, för demokrati och gemenskap.

Kulturen är en bön om att inte förtvina, även för oss som inte har en tro.

För att citera den franske poeten Eugène Guillevic: ”Den som lyssnar till sången säger: jag existerar, jag vet att jag inte har några gränser”

Så stor kan konsten få livet att kännas. Den vidgar våra gränser. Gör oss till mindre främlingar för oss själva och varandra. Kulturen är en bön om att inte förtvina, även för oss som inte har en tro.

Har vi inte ett levande kulturliv finns inget kvar att försvara. Därför är det idioti att ställa det mot vård eller Nato. Kulturen är ju själens välfärd.

Uppenbarligen har Sverige råd att skattesubventionera onödiga renoveringar. Uppenbarligen har Sverige haft råd att slopa förmögenhetsskatt. Uppenbarligen har vi råd att sälja ut välfärd till riskkapitalister som tjänar miljarder på att fräta sönder vård- och skolsystem.

Men kulturarbetare ska kallas en elit som suger ut bidrag av skattebetalarna? Det är faktiskt skamligt.