Christian Egefur: ”Få tycks förstå charmen i att flyta runt i ett halvt raserat kupoltält”

Jag är formad av min ungdoms festivaler. Alla år på Hultsfred mejslade fram mitt anlete och de ännu fler åren på Roskilde klädde min själ. När jag började känna mig för gammal för tält så byttes det istället upp mot hyrt boende och Primavera-festival i Barcelona några år. Som göteborgare har jag såklart besökt Way out West i Slottsskogen sedan start. Och så oräkneligt antal mindre festivaler som kommit och gått under åren på det.

Eller, för gammal och för gammal… Sista året blev ännu ett av de miserabla regnåren på Roskilde, och när jag låg och plaskade direkt på marken i tältet där min vän Martin flöt runt på sin gummimadrass bredvid – samtidigt som ett gäng tyskar satt och sjöng med i någon barnlåt med en kacklande höna h e l a n a t t e n – kände jag att det kanske fick räcka.

Festivalspexarna, killarna (ja, alltid killar) som en gång om året helt ger sig hän i den uppstådda karnevals­yran är min absolut sämsta festivaltyp. Och då finns det ändå väldigt många festivaltyper. Män i grupp är som bekant den värsta av grupper, och två backar billig dansk öl och några roliga marknadshattar på det. Ja, ni fattar. 

Tältfestivaler, förutom då just Roskilde som tycks stå emot allt, har kanske i mångt och mycket spelat ut sin roll. Var generation har sin grej, och få tycks längre förstå charmen i att flyta runt i ett halvraserat kupoltält som någon fiskade upp ur soptunnan på parkeringsplatsen tre år tidigare. Dagens ungdom har uppenbarligen ingen känsla för hur man har kul på riktigt.

Nä, skoja. Jag vill ju inte heller tillbaka till något tält, men får ändå ett fluffigt, rosa skimmer över ögonen när jag tänker tillbaka på mina flydda tonår. 

Det som är tråkigt på riktigt är dock hur marknadsstyrda nutida festivaler är. Allt har sponsrats skiten ur och produktanpassats till den grad att det snart finns pooler med havremjölk som publiken ska simma runt i om de vill befinna sig framför scenen. Där det förr stod något Hare Krishna-tält med nästan gratis mat för oss som glömt ta med eller inte ägde pengar, står det idag någon mobiloperatör och kränger abonnemang. Eller så har ett trendigt klädmärke hyrt markplätten och anordnar lekar där man ska plåta bilder till sitt Instagramkonto för att ha chansen att lottas fram som ny, lycklig, innehavare av jeans. 

Men, men. Det är som det är. Så länge det står bra band och artister på scenerna så kommer jag befinna mig där, gegga runt i marken och knö mig bland andra, precis som alltid.

Vi syns ute i parkerna och på torgen.