Vi har blivit äldre
Som Poonam Muttreja, vd för den indiska organisationen Population foundation of India, förklarade så välkomnade vi detta barn utan att längre vara rädda. Vi har lärt oss att vår befolkningstillväxt främst beror på att de flesta av oss lever mycket längre, inte på att det föds fler, vilket läkaren och statistikern Hans Rosling så förtjänstfullt förklarade. När han sorgligt nog gick bort 2017, bara 68 år gammal, var den globala förväntade medellivslängden 72 år.
Kollektivt blir vi äldre, men den ökande förväntade livslängden nådde sin kulmen 1981. Då levde människor i genomsnitt fem år längre än 1971 (61 år, snarare än 56). Vi kommer inte alltid fortsätta att bli äldre och globalt har ökningstakten saktat in de senaste fyra decennierna.
Födelsetalen peakade 1990 och vi upplevde ett eko av den toppen 24 år senare. Nu förutspår FN att det aldrig mer kommer att födas så många barn under ett år som det gjorde 1990. Globalt var födslarna 2022 8,5 miljoner färre än under 1990, trots att det finns betydligt fler potentiella föräldrar idag. Oron över befolkningstillväxten i länder som Tanzania handlar om att människor lever längre, något vi inte borde oroa oss över. 2020 var den genomsnittliga kvinnan i Tanzania mamma till fyra barn, vilket är nio procent färre än ett årtionde tidigare. Enligt FN:s prognoser kommer denna nedgång att accelerera till 15 procent per årtionde, ned till ett genomsnitt på 2,3 barn år 2080.
Måste det bli mer koldioxid?
En ihållande myt är att fler människor oundvikligen leder till ökade koldioxidutsläpp. Det är en myt som säljs som universalmedel till matematiska analfabeter. ”Alla har ett koldioxidavtryck”, inleds sagan. Därmed måste en ökning i antal människor innebära ökade koldioxidutsläpp. Detsamma skulle kunna sägas om skor. Myten skulle vara att om det finns fler människor i världen, kommer det oundvikligen finnas fler skor. Men de flesta av oss beter oss inte som Imelda Marcos när det kommer till skor. 2021 producerades 22 miljarder par skor världen över, nio procent färre än 2019. Inte heller när det kommer till mat, sjukvård, utbildning och bostäder bör vi oroa oss över antal, utan snarare över ojämlikhet, girighet och resursslöseri. Dessa är vår tids verkliga problem.
Europas riktiga problem
Vi är illa förberedda för en befolkningsnedgång. Vi har fått lära oss att vara rädda för en invasion av migranter. Men det kommer att vara genom migration som den kommande nedgången dämpas. Mellan 1946 och 1961 föddes över tolv miljoner barn i Europa varje år. I dag föds färre än sju miljoner om året, och antalet minskar. I många delar av Europa är enbarnsfamiljer den nya normen. Det är bara ett problem om man är rädd för invandrare.
Det finns de som fortfarande menar att en del länder inte gör tillräckligt för att minska sina befolkningar. Men antalet sådana olyckskorpar sjunker snabbare än de globala fertilitetsnivåerna. Likt den trojanska prästinnan Kassandra fruktar de att ingen ska tro på deras varningar. Till skillnad från henne har de inte siargåvan – det har ingen av oss. Hittills har dock födelsetalen fallit mest där de är vanligast. De faller även när regeringar, oroade över sitt lands förmodade virilitet, försöker uppmuntra fler födslar.
För att hålla födelsetalen uppe, förklarade forskare i den medicinska tidskriften BMJ härom veckan, ”måste länder med mindre, äldre befolkningar inse alla medborgares fulla samhälleliga och ekonomiska potential, även invandrares och deras familjers”. De varnade att försök att begränsa tillgången till aborter, preventivmedel och sexualundervisning, i Polen 2021 och i USA 2022, inte bara är omdömeslösa, farliga och upprörande, utan även lönlösa.
Global nedgång
Vår globala befolkningsexplosion inleddes under 1800-talet, till stor del på grund av ett fåtal män, som tvingade folk att lämna landsbygden i sina egna länder samt invaderade och destabiliserade mer stabila samhällen världen över. När européerna slog sig ned i kolonier runt om i världen, och införde frihandel med varor (däribland opium) med länder som Kina, orsakade de sådant kaos att det senaste årtusendets väldigt långsamma befolkningsökning omvandlades till en världsomfattande befolkningsexplosion. Den globala nedgången beror på att miljarder kvinnor nu kräver sin rätt att välja hur många barn de ska ha – eller om de ska ha några alls.
Vi kommer att behöva vänta längre innan nästa milstolpe passeras. Om jag har tur kommer jag att vara 70 år när jordens befolkning förväntas nå nio miljarder år 2038. Vid det laget har vi kanske lärt oss att högtidlighålla tillfället genom att fira en äldre persons födelsedag, snarare än att påstå att vi nått denna milstolpe tack vare ännu en födsel.
De flesta av oss lite äldre kommer inte att finnas kvar för att uppleva när vi når tio miljarder år 2059. Året när vi blir tio miljarder kan dock komma mycket senare än 2059, eller inte alls.
Överskattar tillväxten
Flera på varandra följande FN-prognoser har överskattat den framtida befolkningstillväxten på grund av att de upprepade gånger underskattat hur snabbt födelsetalen skulle falla.
Nästan alla barn i dag kommer dock att leva tillräckligt länge för att uppleva nyckelåret, som för närvarande förutspås bli 2086, när antalet människor på jorden, för första gången i vår arts moderna historia, minskar överallt.
Att vi inte längre blir fler kommer att vara lika betydelsefullt som vi föreställer oss att det är att kolonisera en annan planet eller upptäcka en ny kontinent. Och det är oändligt mer sannolikt.
