Högerpartiet Republikanernas kandidat Valérie Pécresse höll sitt första stormöte i Paris förra helgen. Hennes tal var fullt av vaga idéer om vad som är och inte är franskt, ett tal hon fått mycket kritik för – även i egna leden. Pressens mikrofoner fångade partikamraters kommentarer om hur seg och teatral hon var, att hon påminde om en amatörskådespelare som levererade repliker utan trovärdighet.
Valérie Pécresse krishanterade i tevekanalen BFM-TV och sade att hon kanske inte är en stor retoriker men däremot en handlingsmänniska. Den som lyssnar på vad hon faktiskt sa får dock anledning till allvarligare kritik: Många idéer var hämtade direkt från den ultranationalistiska, identitära retoriken.
Kräver total assimilering
Hon anspelade bland annat på “det stora folkutbytet” – myten om att Europas kristna befolkning enligt en plan håller på att bytas ut mot invandrare från Afrika och Mellanöstern. I en bara snäppet mer extrem retorik talas det om samma fenomen som ett “folkmord på vita”.
Hon sa också att hon skulle skapa “fransmän i hjärtat”, inte “fransmän på pappret” – något högerextrema Nationell samling brukar säga med meningen att det finns två slags franska medborgare: de som egentligen är något annat och de som är franska på riktigt. Pécresse hävdade dock att alla kan bli franska i själ och hjärta – men först efter assimilering. När hon sedan skulle beskriva denna franskhet talade hon om matvanor och liknande, i klassisk kulturkrigsanda.
Hon sade sig också vilja skydda “katedralernas Frankrike”, det vill säga det katolska Frankrike. Ännu en anspelning till på att en kristen civilisation hotas. Hon nämnde inte muslimer här men om någon tvekade utropade hon strax efter:
– Marianne är inte en beslöjad kvinna!
Nationalsymbol
Marianne är Frankrikes nationalsymbol och slöjan är ett muslimskt klädesplagg. Det är som att en svensk politiker skulle påpeka att Moder Svea inte bär slöja. En otvetydig bild av en nation som hotas specifikt av muslimska seder.
Pécresse anses annars representera den moderata högern, strax till höger om Emmanuel Macron. Högerkritiker har använt det emot henne, att det inte går att skilja henne från presidenten. Hon lämnade också sitt parti för några år sedan just för att hon tyckte att det glidit för nära extremhögern.
När Republikanerna gick till primärval i december återvände hon dock och besegrade Éric Ciotti i andra omgången. Ciotti är ultranationalisten som hyllas av den högerextrema Éric Zemmour som meningsfrände. Omvärlden drog en lättnadens suck: den franska högern föredrog en center-högerkandidat och inte en extremist.
Men det var spänt strax efter valet. Éric Ciotti hade trots allt fått drygt 40 procent av rösterna. Skulle han ansluta till Éric Zemmour och ta med sig sina väljare? Efter en lunch med Pécresse gick Ciotti ut i pressen och sa att han stöttade henne för att hon hade lovat honom att försvara också hans väljares vilja.
Kultur istället för hudfärg
Tidigare sade Pécresse att hon avskydde uttrycket ”det stora folkutbytet” medan Ciotti var en stolt försvarare av detsamma. Kanske var det därför Pécresse tal klingade så falskt?
Hur som helst tycks nu ännu en högerextrem idé vinna mark i fransk politik. Det har skett med andra, liknande idéer. ”Alla” vill till exempel idag assimilera invandrare snarare än integrera, hela vägen ut på vänsterkanten. Och att ha varit emot slöjförbudet i franska skolor år 2004 ligger vänsterkandidaten Christiane Taubira i fatet.
Folkutbytesmyten har länge frodats i Frankrike, med några bakslag. I början av 00-talet talade nyfascisten Guillaume Faye öppet om att Europa invaderades av ”ickevita” och att den ”vita rasen” höll på att utplånas. Counter-jihadism och myten om Eurabia var stor i extremhögerkretsar. Men efter terrordådet på Utøya i Norge 2011 blev tankarna mer kontroversiella. De återuppstod dock snart i Renaud Camus mer intellektuella tappning och hans bok ”Le grand remplacement ” (Det stora utbytet) som kom 2012. Nu var det den kristna civilisationen, inte de vita, som hotades av invandrare. Anhängare till teorin ser till att hålla sig precis på gränsen till det acceptabla. Att inte tala om vita fransmän utan den franska kulturen som hotad.
Muslimer lämnar Frankrike
Men även det är en extrem retorik med dokumenterade konsekvenser. Flera högerextrema terrorister har försökt legitimera attacker genom att förfäkta myten om att kristna är utsatta för utbyte – exempelvis Brenton Tarrant som mördade 51 personer i moskéer i Christchurch, Nya Zeeland. Men det behöver inte vara så brutalt.
Franska muslimer som är kritiska till retoriken får sällan komma till tals i fransk media trots att väldigt många upplever att de diskrimineras. Tusentals anser sig inte kunna bo kvar i Frankrike och har på senare år flyttat till Storbritannien, USA och andra länder där de känner sig mer välkomna, rapporterar New York Times.
Hatbrotten mot muslimer i Frankrike ökade 2020 med 52 procent, enligt franska nationella människorättskommissionen och har ökat markant det senaste decenniet – särskilt efter terrordåden 2015.
Och enligt opinionsmätningarna kommer nu nästan hälften av de franska väljarna rösta på en kandidat som hänvisar till myten om det stora folkutbytet.
Det är nytt.
Att bilden av en beslöjad kvinna utmålas som ett hot mot nationen utan att det väcker ramaskri – det är däremot sedan gammalt.
