Han är en briljant journalist från Moskva som tvingats i landsflykt efter att ha pekats ut som ”utländsk agent”.
Nu är han dömd att leva ett liv i ständig strid med motsträviga migrationsmyndigheter bara för att han försökt göra samma jobb som jag har privilegiet att få utföra varje dag.
Fast jag gör det så mycket sämre.
Det är lätt att bita ihop och paddla vidare bara jag tänker på hans öde.
Och varje gång något narcissitiskt bäbisansikte med fluga och en politisk agenda som nästan överskuggar deras ego får för sig att kalla sig ”journalist” brukar det tändas en glöd i mig som är svår att släcka.
Jag hatar alla som leker journalister bara för att kunna spegla sig själva. Allra mest hatar jag de som speglar sig i auktoritära monster.
2017 sände SVT två intervjuer med Vladimir Putin som gjorts av filmregissören Oliver Stone.
Det var inte ett okontroversiellt beslut, men SVT stod på sig.
”Det finns ett allmänintresse”, sade dokumentärchefen Axel Arnö på SVT. Vilket han på sätt och vis hade rätt i.
Putin lade ut texten om USA:s inrikespolitik, om hur den unipolära värld USA länge drömt om aldrig kan existera, om amerikanska strategiska misstag i tidigare krig och… ja, sen pratade han lite mer om USA:s utrikespolitik.
Oliver Stone frågade nämligen bara om en enda sak. Sitt favoritämne. USA:s roll i världen.
Och det var nästan omöjligt för den historiskt överbeläste Putin att inte briljera med anekdoter, vinklade fakta, och helt oifrågasatt måla upp sin nationalistiska världsbild. Han framstod som en genial utrikespolitisk analytiker.
Oliver Stone tackade och tog emot så länge han fick lite mer skvaller om hur CIA manipulerat olika konflikter genom historien.
Men bakom föredraget gapade ett tomt hål.
Inte en enda fråga ställdes om Ryssland.
Inga frågor om hur Putin drivit sin egen befolkning på flykt, hur han skapat sin maktbas med korrupta oligark-klaner eller om lönnmord.
Sedan dess har oerhört mycket blod flutit och nu får en annan amerikansk narcissist chansen att spegla sig i den ryske presidenten.
Flera rysslandsbevakare har påpekat att västliga medier lämnat fältet öppet för en skojare som Tucker Carlson genom att rapportera alldeles för lite om vad som egentligen sägs i Kreml. Det finns ett sug efter att begripa vad som egentligen pågår där.
Men även om tillgången till ryska nyhetsbyråer strypts i väst så är det lika mycket Kreml som vägrat låta sig intervjuas.
Att Putin nu valt ut Tucker Carlson förvånar ingen.
Här har han en åsiktsfrände. En lojal anhängare. Trumpisten Carlson har samma kristet konservativa världsbild och har länge argumenterat för att det amerikanska stödet till Ukraina måste upphöra.
Och säga vad man vill om narcissism men den är för jävla tråkig att titta på. Det var inte bara det faktum att intervjun publicerades vid midnatt som gjorde att jag somnade. Det här kan gå till historien som den sämsta intervju som någonsin gjorts. I genren ”autokrat föreläser för idiot” var den däremot topp tio.
Carlsons favoritämne är nämligen det som förblindar synen på alla konservativa gossar: geopolitik.
Ett ord som används av människor som vill slippa prata om andra människor.
Geopolitik är nationalisternas språk. Ett språk som handlar om kulturer, gränser, stater, ekonomier, historia och religioner.
Allt utom mänskliga rättigheter.
Och det är Putins hemmaplan.
Utan att ge Carlson en chans att ens dra efter andan för att ställa en motfråga upprepade han sina välkända talpunkter.
Ukraina är en sovjetisk konstruktion. Stalin skapade den ukrainska kulturen. Majdan orkestrerades av CIA. Väst svek överenskommelsen i Minsk. Nato lovade att inte expandera men gjorde det fem gånger. Invasionen var inte en start på ett krig utan ett sätt att försöka ”stoppa det krig som nynazister startade 2014” (alltså vad fan).
Gång på gång upprepade han att det skrevs ett fredsavtal i Istanbul, men att det stoppades av Boris Johnson.
Det hela påminde inte så lite om de där evighetslånga monologerna som reaktionära konspirationskillar lägger ut på Youtube.
Efter en timmes utläggning om det polsk-litautiska väldet och antydningar om att någon styrt i kulisserna tittar de lurigt in i kameran och säger ”jag ställer bara frågan”.
Det hela kulminerade när Tucker Carlson upphetsat undrade vem som egentligen kontrollerar Washington.
”Jag vet inte”, svarade Putin och log slugt.
Om han bett tittarna swisha pengar i exat det ögonblicket hade den ryska krigskassan fyllts på nolltid.
Den enda avslöjande delen av samtalet var när han skulle förklara vad Rysslands ”denazification” av Ukraina egentligen var frågan om. Svaret handlade inte om någon modern högerextremism utan att gamla nazikollaboratörer under andra världskriget förvandlats till nationella hjältar.
Putin är uppenbarligen en president som lever i och för historieböckerna. Han ser enbart sin egen roll som makthavare ur ett historiskt perspektiv.
Det är en narcissism som nästan överträffar Carlsons.
Frågor om krigsbrotten i Ukraina, Butja, mordet på Prigozjin, eller det ryska folk som gett upp hoppet om att någonsin få uppleva demokrati uteblev.
De drunknade i Tucker Carlsons förtjusning över att prata ”geopolitik” med världens mäktigaste man.
En sak får man ge den ryske presidenten. Hans mediehantering är mästerlig. Genom att bara låta sig frågas ut av narcissister slipper han diskutera alla sina offer.
Så nej, det här var ingen intervju.
En intervju är inte att till varje pris försöka bekräfta sin egen världsbild.
En journalist är en representant. Hen ska ställa frågor åt de döda i Ukraina. Åt ryssarna som tvingats på flykt. Åt ukrainarna som fick se sin hemstad brinna upp. Åt de oppositionspolitiker och journalister som kastats i fängelse och trillat ner från balkonger.
Om han ställt deras frågor hade det varit en intervju. Och inte ett deprimerande tråkigt toppmöte mellan två konspirationsteoretiska youtubekillar.
