När liberalerna denna vecka spetsade somliga formuleringar i sin rapport ”Förortslyftet” från försommaren och föreslog att föräldrar skulle kunna bli vräkta om deras barn sysslade med brottslighet i lägenhet, då tänkte jag på morsorna.

Jag tänker på morsan i den nya P1 serien ”En mammas dagbok” som i en enda sorgsen utandning berättar om när hennes barn spårade ur. När hennes två älskade små ungar stegvis förvandlades till vad samhället skulle kalla ”problembarn”. En sorg, kanske efter ett våldsamt förhållande mellan föräldrarna och sedan en smärtsam separation, i barnen som växt sig till missbruk.

Det låter helt fruktansvärt att vara hon. Barnen, som man bara vill ska bli lyckliga, helst mycket mer lyckliga än vad man själv blev. Och så ringer polisen igen och igen och barnen börjar ses som ett hot mot själva samhällsbygget.

Jag har väldigt svårt att tro att någon endaste människa skulle vara hjälpt av att hon dessutom blev vräkt.

Miira är en påhittad figur, men sprungen ur hela Eija Hetekivi Olssons erfarenhet och framskriven med en sådan mäktig energi och vrede och sorg att det inte någonsin går att se på människor som är morsor till barn som inte får ihop det igen med något annat än den djupaste empati.

Morsan i ”En mammas dagbok” finns. Och genom att hon får tala med sina egna ord, rakt in i radiolyssnarnas öron, utan förklarande och tillrättaläggande filter, får hon kropp och djup och många dimensioner så man förstår att det är människor som råkar ut för denna den största sorgen: barn som förstör, inte bara för sig själva utan för alla runt omkring sig.

Som en tredje påminnelse om att människorna i de ”farliga” förorterna är just människor, i all sin komplexitet, ser jag underbara franska förortsskildringen ”Gagarine” (recension på s. 17). I en liten lycklig lucka mellan frustration och uppgivenhet får den franska stadsdelen Gagarine underbart bubblande, sprittande, skrattande liv på vita duken. Så är det också.

Jag tänker på förorten och jag tänker på morsorna. På att den politiker som brytt sig om att ta till sig de skildringar av morsorna, av förorterna, som finns överallt nu och som berättar en helt annan sida av historien, aldrig skulle kunna komma med ett sådant förslag. Den skulle ha drabbats av kulturens främsta biverkan: empati.