Den fackliga framstöten har spridit sig även till Seattle, hem åt Starbucks högkvarter samt företagets grundare och tidigare vd, miljardären Howard Schultz, och tillika staden där jag sitter i kommunfullmäktige som dess enda valda socialist.
Som medlem i partiet Socialist Alternative och organisationen Democratic Socialists of America (DSA) står mitt kansli otvetydigt bakom de kaféanställda och vi är beredda att göra allt vi kan för att stödja dem.
Kan vara avgörande
Den här organiseringskampanjen kan vara ett avgörande steg i återuppbyggnaden av en kämpande arbetarrörelse i USA. Den kommer i kölvattnet av förra höstens kraftfulla ”Striketober”-aktioner, då över 100 000 arbetare gick ut i strejk mitt under denna historiska kris för kapitalismen, präglad av låga löner, otrygga villkor och den värsta inflationen på fyra årtionden.
Covid-19-pandemin har riskerat hälsan hos miljontals arbetare i frontlinjen. De har hyllats som ”hjältar”, men det är rika bolagschefer, inte arbetarna, som har skördat vinsterna av deras arbete. I praktiken, med inflationen inräknad, fick arbetarna i USA en lönesänkning på 2,4 procent under 2021. Samtidigt har bolagsvinsterna skjutit i höjden. Vinsterna under 2021 var 34 procent högre jämfört med innan pandemin, och miljardärerna ökade sina förmögenheter med 5 000 miljarder dollar bara under förra året.
Arbetare inser att de sugs ut under det här systemet och vi börjar slå tillbaka.
Antifackliga ansträngningar
Trots sin karakteristiskt progressiva retorik gör Starbucks ledning allt den kan för att krossa den nya fackföreningen, Starbucks Workers United. Det inbegriper att hota arbetare, tillfälligt stänga ned butiker och skicka en armé av 100 chefer till Buffalo, däribland Schultz och en av Starbucks toppchefer, Rossann Williams.
Cheferna kommer med dubbla budskap, som vanligt. Starbucks ledning lovar offentligt att de ”ska förhandla med god vilja med fackföreningen”, samtidigt som de hotar anställda och tvingar dem att närvara vid obligatoriska antifackliga propagandamöten på sina arbetsplatser. De säger: ”Vi är inte emot facket, vi är bara för partnerskap.” (Starbucks gillar att kalla sina anställda för ”partners”, samtidigt som man nekar dem anständiga löner och betalar sin vd, Kevin Johnson, den oblyga summan 20 miljoner dollar om året.)
Om Starbuckscheferna verkligen ville visa ”god vilja” skulle de sluta med sina skrämselförsök och sin antifackliga propaganda och omedelbart erkänna fackföreningen vid alla de butiker där en majoritet av de anställda vill ha facklig representation. Detta skulle innebära att acceptera den grundläggande arbetsrätten – ”card check neutrality” –vilket Starbucks chefer har vägrat göra.
Det är därför jag har lagt fram en resolution i Seattles kommunfullmäktige, till stöd för Starbucks anställda, som kräver just detta. Tillsammans med Starbucksanställda från Buffalo och Seattle höll jag härom veckan en presskonferens där jag uppmanade Seattles kommunfullmäktige att anta resolutionen omedelbart, utan att urvattna den.
Jag uppmanar progressiva och socialistiska ledamöter i kommunfullmäktige, delstatliga lagstiftare och kongressledamöter landet över att göra detsamma. Mina socialistiska kollegor, och tillika DSA-medlemmar, åldermannen Byron Sigcho-Lopez i Chicago och kommunfullmäktigeledamoten Robin Wonsley Worlobah i Minneapolis, har redan meddelat att de lägger fram liknande resolutioner i sina städer. Jag hoppas att andra förtroendevalda DSA-medlemmar kommer att göra detsamma nationellt.
Lärdomar från historien
Starbucks gör sitt yttersta för att motarbeta arbetarna i varenda butik, för cheferna vet att varje enskild seger kan hjälpa den fackliga spridningen och ger hela arbetarklassen självförtroende. Men trots att de här ansträngningarna för att bilda en fackförening har enorm katalytisk potential är segern långtifrån säker. Kaféanställda kommer att behöva anta en klasskampsinställning för att vinna. Det är en av de viktigaste lärdomarna från arbetarrörelsens tidigare segrar och nederlag.
En klasskampsinställning innebär att ta följande gamla ordspråk från arbetarrörelsen på allvar: Kraften i förhandlingsrummet kommer från kraften utanför det. Vi vinner inte genom moralisk övertygelse eller genom att komma med smarta argument till cheferna och deras bolagsjurister, utan genom styrkan i vår organisering på arbetsplatserna och gatorna.
Inget påvisar denna princip tydligare än det som de nyligen fackligt organiserade arbetarna vid Starbucks butik i Elmwood, Buffalo, just har åstadkommit. Bara veckor efter att de fick sin fackförening gick de ut i en fem dagar lång strejk och tvingade företaget att gå med på ett betydande krav – att ge de anställda betalt för tid i karantän och självisolering om de utsatts för covid. De vann, men inte bara för sig själva utan för hela företaget. Det här är en tung seger som kommer att gagna deras kollegor i varenda en av de 9 000 företagsägda Starbucksbutikerna. Och det hände bara för att anställda utövade sin rätt att strejka.
Strejken är vårt vapen
Denna seger påvisar också en annan mycket viktig lärdom: Vår största makt ligger i att undanhålla vårt arbete, för i det här systemet står det stilla utan arbetarna, och att stänga ned produktionen innebär stopp för chefernas vinster.
Under flera årtionden tillbaka har vi sett en omfattande tillbakagång för arbetarrörelsen då en majoritet av fackföreningsledarna har förkastat klasskampsmetoder och i stället antagit en företagsfacklig inställning. Företagsfacklighet –”business unionism” – innebär att arbetarna ska vara tysta, och låta fackföreningsledarna förhandla fram ömsesidigt godtagbara avtal med cheferna, snarare än att själva aktivt organisera sig och kämpa för sina kollektiva intressen. Problemet är att cheferna aldrig kommer att ge sig såvida de inte tvingas till det av en aktiv kamp förd av arbetarna – för varje dollar som spenderas på arbetares löner, förmåner och arbetsplatssäkerhet är en dollar mindre i vinst.
Resultatet av denna katastrofala taktik hos många fackföreningsledare har varit nästan ett halvsekel av nederlag för arbetarna. Den fackliga anslutningsgraden inom den privata sektorn är nu nere på bara sex procent.
För att återuppbygga en kämpande arbetarrörelse måste vi återgå till de traditioner av klasskamp och socialistiska idéer som arbetarrörelsen byggdes på.
Därför ger jag en donation
Tidigare arbetarkamper visar att vi är som starkast när vi står enade tillsammans. Starbucksarbetarna i varje enskild butik kan inte utmana företaget själva. De kommer att behöva organisera sig på regional och nationell nivå, och samtidigt vädja till fackförbund och den bredare arbetarklassen om solidaritet.
Det är därför vi föreslår att Starbucksarbetarna organiserar en nationell aktionsdag för att hjälpa till att sprida rörelsen. En nationell kampanj kan hjälpa till att bygga kampens momentum och kan lyfta upp de kaféanställdas krav på den nationella scenen, och därmed sätta press på företaget och övertyga andra att ansluta sig till kampen.
Som en representant för Seattles arbetarklass tar jag bara emot en genomsnittlig arbetarlön och donerar resten av min sexsiffriga lön till en solidaritetsfond för viktiga strider. Vårt kansli och mitt parti, Socialist Alternative, kommer att göra allt vi kan för att hjälpa arbetarna att vinna. För detta ändamål donerar jag 10 000 dollar från min solidaritetsfond till Starbucks Workers United.
Anfall är bästa försvar
Det pågår en diskussion bland Starbucksanställda om huruvida krav behöver formuleras under kampanjen för en fackförening, eller först efter att fackföreningen vunnits. Detta är en avgörande strategisk fråga, och ju mer öppen diskussionen och debatten kring den är inom rörelsen, desto bättre. Enligt min erfarenhet är det viktigt att tidigt framföra tydliga krav, vilka kan förena och inspirera arbetarna att kämpa för gemensamma konkreta mål.
Tydliga krav är också centrala för att slå tillbaka mot antifacklig propaganda. Cheferna kommer att säga att en fackförening kanske låter bra i teorin, men i praktiken ”vill de bara ha din fackföreningsavgift” och ”de gör egentligen inte något”. Om anfall är bästa försvar så är det bästa sättet att försvara sig mot Starbucks antifacklighet att tydligt förklara både varför en fackförening behövs och exakt vad den kommer att kämpa för.
Jag skulle aldrig ha blivit den första folkvalda socialisten i Seattle på nästan ett århundrade om jag inte hade gjort det glasklart att jag skulle göra mitt yttersta för att driva igenom en minimilön på 15 dollar, ett krav som på den tiden avfärdades som utopiskt av bolagspolitiker (och tyvärr även många fackföreningsledare). Inom sex månader efter att jag tillträdde mitt ämbete 2014 levererade vi. Jag skulle aldrig ha klarat högerns avsättningskampanj mot mig förra året om jag inte hade fullföljt mitt löfte att hjälpa till att få igenom den historiska Amazonskatten för överkomliga boenden. Arbetande människor engagerade sig i de här striderna för att det låg i deras intresse att uppnå de här konkreta kraven som skulle göra en verklig skillnad i deras liv.
Löner är ett centralt krav som Starbucksanställda bör diskutera. Starbucks säger att de i sommar äntligen ska höja timlönen i sina butiker till minst 15 dollar. Men nästan ett årtionde efter att rörelsen Fight for $15 inleddes, är 15 dollar i timmen långtifrån tillräckligt att leva på någonstans i USA, särskilt inte mot bakgrund av omfattande inflation och skyhöga boendekostnader.
Ska Starbucksanställda kanske begära minst 20 dollar i timmen, före dricks, i alla sina butiker landet över? Att få igenom ett sådant krav kräver en betydande organiseringsinsats under avtalsstriden, men tillsammans med arbetet för att få igenom fackföreningen skulle den kunna hjälpa till att mobilisera och inspirera arbetare att vara aktiva deltagare i denna fullskaliga kamp.
Från mina diskussioner med anställda vid Starbucks och andra kafékedjor verkar det som att bra psykiatrisk och könsbekräftande vård för alla anställda, inte bara de som jobbar heltid, är ett annat viktigt krav som kan få fler arbetare att ansluta sig till facket och tränga igenom ledningens antifackliga lögner.
Dessa tidiga segrar för Starbucksarbetarna är ett kraftfullt exempel på vad som är möjligt, men kampen har bara börjat. Efter att man bildat en fackförening kan striden för det första avtalet ibland vara lika svår, eller svårare, än den första fackliga omröstningen. Anställda vid Starbucks och andra kafékedjor kommer att behöva fortsätta vara strategiska och fokuserade för att kunna utnyttja detta spännande ögonblick.
Genom att bygga på sina segrar och anta en klasskampsinställning har de möjlighet att visa vägen framåt för alla arbetande människor. Det är en ära att stödja dem i deras kamp.
Artikeln är tidigare publicerad i The Jacobin.
Översättning: Jenny Cleveson
