Efter att ha läst all tillgänglig dokumentation utan att hitta något som rättfärdigar det brittiska transportdepartementets antaganden, pressade jag dem på en förklaring. Efter ett antal panikslagna telefonsamtal sa de till slut att det fanns en modell som rättfärdigade dess analys, men att den var ”förfärligt komplicerad”. De erbjöd sig inte att skicka ett exemplar till mig. Det verkade, tyckte jag, som om man fifflat med räkenskaperna.

Kan landa på 150 miljarder pund

Vid den tiden beräknades hela projektet kosta 25,5 miljarder pund. Idag, om allt skulle byggas, skulle man sannolikt inte få någon växel tillbaka på 100 miljarder pund. Enligt en uppskattning skulle kostnaden kunna stiga till 150 miljarder pund. 

Tänk vad man skulle kunna göra med de pengarna. Det är tio gånger mer än kostnaden för att rusta upp alla skolor i England. Man skulle kunna bygga 300 sjukhus eller alla subventionerade bostäder som kommer att behövas i England under de kommande tio åren, och därmed mer eller mindre utrota hemlösheten. Eller så skulle man kunna ta itu med katastrofalt misslyckade transportprojekt över hela Storbritannien.

Eventuella ekonomiska vinster, uppblåsta och obestämbara som de är, kommer att bli än mindre om regeringen, för att tygla de skenande kostnaderna, beslutar att skrota sträckan mellan Birmingham och Manchester och bygga Londonstationen nästan en mil från centrala London. Detta skulle eliminera de tidsvinster som denna ”fantasifulla” kostnadsanalys bygger på. Det skulle också kraftigt minska tåglinjens kapacitet.

Det finns ingen fast budget

Häpnadsväckande nog finns ingen budget för HS2. flera på varandra följande regeringar har gått med på att betala, vad det än kostar. I juli konstaterade den brittiska regeringens myndighet för infrastruktur och projekt, då man granskade HS2, att ett ”framgångsrikt genomförande av projektet förefaller ouppnåeligt”.

Så vad lär vi oss av detta tåghaveri, utöver den slutsats som är så uppenbar att till och med Rishi Sunaks regering verkar dra i nödbromsen: att varje krona som läggs på HS2 framöver är bortkastade pengar? Vad säger detta – att man inte tog fram ett realistiskt business case, att man inte kontrollerade siffrorna, att man inte lyssnade på de många varningarna innan man drog i gång ett projekt värt 100 miljarder pund – om nationens tillstånd?

Jag tror att det här är ett fall av den endemiska sjukdom som plågar det här landet, en sjukdom som överlever regeringsskiften, demokratiska kontroller och Tories åtstramningsprogram. Det är en sjukdom vars namn alla känner till i Brasilien, där jag brukade arbeta och lärde mig om politik. Men diagnosen ställs sällan i Storbritannien, trots att den verkar vara precis lika utbredd här. 

Klientelism.

Subtil form av korruption

Klientelism är den subtila formen av korruption. Vi har den mer rättframma varianten också. Faktum är att då Londons affärsvärld är ett globalt centrum för penningtvätt, främjar Storbritannien världens korruption. Men klientelism är mer diffust. Det är ett utbyte av tjänster, vilket leder till grovt felaktig användning av medel och att offentliga pengar leds ned i privata fickor. Det tenderar dock att handla om en nick och en blinkning, snarare än en portfölj med guldtackor.

Tjänsterna kan distribueras brett: en regering kan köpa rösterna från en viss intressegrupp genom att ge löften innan valet. Eller, vilket är fallet inom elitklientelism, så kan de riktas mot ett antal nyckelspelare. För de här lyckligt lottade fungerar det så här: Ni (regeringen) ger oss kontrakten, vi (eller våra portvakter) hjälper er att sitta kvar vid makten. Elitklientelismen är så utbredd, så inlemmad i det nationella livets struktur, att den ofta verkar handla lika mycket om instinkt som intention.

Den tenderar att hålla sig inom lagen. Eller snarare, lagen böjer sig följsamt runt den. En stor del av brittisk lagstiftning fungerar som ett slags osmotiskt membran, då den selektivt låter elituppgörelser som skadar allmänna intressen passera, samtidigt som man fångar upp sådant som går emot maktens intressen.

Åtstramningarnas motsägelser

Vi kan se elitklientelismen i alla våra dysfunktioner. Vi ser den i åtstramningarnas förbluffande motsägelser: man försvagar nödvändig samhällsservice och river upp hål i ekonomiska skyddsnät, samtidigt som man lanserar ett omfattande nytt vägutbyggnadsprogram, slösar pengar på vapenindustrin, ger kompisar flera miljarder pund för skyddsutrustning, som ofta inte ens levereras, och beviljar stora skattelättnader för de rika, i synnerhet genom klyftan mellan inkomstskatt och kapitalvinstskatt.

Vi ser det i skrotandet av landets miljöskydd, vilket, av en ren slump, råkar överensstämma med intressena hos de sektorer som finansierar det konservativa partiet: Man slopar reglerna som hindrar byggföretagen att hälla än mer skit i våra floder, man skjuter upp nettonollpolitiken som fossilbolagen tycker är så förkastlig och beviljar – mitt under rådande klimatnödläge – 100 nya olje- och gaslicenser.

Vi ser det i den katastrofala fördelningen av medel till infrastruktur. Medan kostsam lyx som HS2 beviljas utan närmare granskning, försummas nödvändiga men mindre glamorösa eller lukrativa projekt som att uppgradera avloppsnätet, förbättra tågförbindelserna mellan städerna i norr, isolera bostäder eller säkerställa att skolor inte rasar ihop över sina elever. 

Ett desperat sista vågspel

Det huvudsakliga syftet med flertalet större utvecklingsprojekt är att förse utvecklare med kontrakt. Om de dessutom, när de väl genomförts, tillhandahåller samhällsservice så är det ett välkommet men underordnat plus. Ju större de privata vinsterna är i förhållande till de offentliga, desto större är sannolikheten att ett projekt får grönt ljus. Dålig valuta för offentliga pengar är inbakat i politiken.

Precis som Sunaks angrepp mot grön politik är ett febrilt försök, då han riskerar att utplånas i nästa val, att ställa sig in hos landets kungamakare (nyhetsbaronerna och storföretagen som dominerar det politiska beslutsfattandet), skulle HS2 kunna ses som ett desperat sista vågspel av Gordon Browns regering, ett vågspel som vi fortfarande betalar för. Nu hotar stora bidragsgivare till Tories, vilka vidmakthåller dessa gränsöverskridande politiska uppgörelser, att dra tillbaka sin finansiering av partiet om man stoppar HS2. Detta betyder inte att alla HS2-entusiaster bara ville tjäna pengar: en del verkade uppriktigt se det som en lösning på våra transportproblem. Men som vid alla sådana projekt var det lobbyisterna som stod för politiskt momentum.

Som alltid analyseras sådana här misslyckade projekt isolerat, som enskilda händelser av vanstyre, snarare än delar av ett mönster som kvarstår, oavsett vilket parti som regerar. Man kan inte konfrontera något innan man vet vad det är.

Artikeln är tidigare publicerad i The Guardian.

Översättning: Jenny Cleveson