– De är så unga och duktiga. De ger hopp om ett nationernas EU, sa han berömmande.

Marine Le Pen var generös med min knaggliga franska och mjuk i rösten. Hon ville tala om sina idéer som då ännu sågs som radikala. Hon försökte förklara att det på intet vis var fallet. Det hon sa var dock fortfarande inte gångbart hos den stora allmänheten på den tiden. Hon var emot asylrätten, sa hon till exempel. Men det var för att hon brydde sig om “franska medborgare i första hand”. Och hon tyckte att islam var en religion som har problem med Europas demokratiska idéer och att slöja borde förbjudas även på gator och universitet. Nu framförs många av dessa idéer av den traditionella högern. 

Marine Le Pen var särskilt vänlig då hon talade om SD och Jimmie Åkesson. Hon sa att svenskarna äntligen börjat “öppna ögonen”, att fransmännen börjat så smått – men behövde mer tid.

– Om ett tiotal år, sa hon när jag frågade om hon trodde att hon hade chans att bli Frankrikes president.

Slutsnackat om judar

Med överdrivet trevlig ton berättade hon om att hennes fars högerextrema arv, som hon naturligtvis inte kallade så men ändå tog avstånd ifrån, var en frukt av en annan tid, ett annat sammanhang med krig och kolonialism. Hon hade, sedan hon tog över ledarskapet för Nationella fronten, drivit det i en ny riktning och inlett La dédiabolisation – avdemoniseringen av partiet. Och det var ingen tvekan om att det var pappa Jean-Marie Le Pen som var demonen. 

Det var slutsnacket om judar – nu var det muslimska invandrare som var huvudfokus. Marine Le Pen gjorde flera resor till Israel för att tydliggöra den nya linjen. 

Inom några år skulle pappan kickas även från sin plats som hedersordförande för partiet eftersom han inte kunde sluta med antisemitiska, historieförnekande, homofobiska och rasistiska utspel. Det skadade partiet.

Enda gången hon var otrevlig mot mig var när jag nämnde SD:s nynazistiska rötter. Då fick jag en utskällning och påmindes om att “alla partier har en historia” men att press och samhälle “driver en kampanj mot patrioter”.

När jag berättade att jag alldeles efter vårt möte hade en intervju med hennes far blev hon genast mjuk i rösten igen. Han satt fortfarande som ledamot i EU-parlamentet och hade kontoret mitt emot dotterns. Dubbelt så stort och dekorerat med bilder av familjen.

“Den globala makten”

En skrockande farbrorsfigur i kostym med servett i fickan välkomnade mig. 85 år gammal redan då. Han frågade om jag hade tid över. Det hade jag.

– Då ska jag berätta min analys av vad som sker i dagens Europa för dig. Jag kan genast säga att allt fler, äntligen, börjat inse att jag har haft rätt hela tiden.

Sedan följde en lång monolog som i korthet gick ut på en teori om hur “den globala makten i USA” skapade krig i Mellanöstern för att muslimska invandrare skulle “invadera Europa” och byta ut befolkningen.

En klassisk, antisemitisk konspirationsteori med andra ord, utan att använda ordet judar. Myten om det stora folkutbytet.

Under tiden vi pratade kom Marine Le Pen in utan att knacka. Hon kallade Jean-Marie Le Pen “kära far” och undrade om han hade en huvudvärkstablett. Sedan fick hon syn på mig som satt mot väggen runt hörnet. 

– Oj, ursäkta mig, sa hon.

De hade ännu inte brutit helt offentligt men hon var redan noga med ett medialt avstånd.

Pappa Le Pen bannade sin dotter som inte var förberedd på jobbet. Själv hade han minsann alltid en huvudvärkstablett i portföljen som han öppnade framför oss och avslöjade en pedantisk ordning bland papper och diverse attiraljer – samt ett fotografi på sin kärlek Jany på insidan av locket.

–Är du stolt över din dotter? undrade jag när Marine Le Pen hade gått igen. 

Han var tyst ett tag.

– Ja, det är jag naturligtvis. Hon är en Le Pen. Hon har inte fått något gratis, alla vi i familjen som är politiskt aktiva är folkvalda på egna meriter. Att vara politiskt aktiv är en skyldighet för en Le Pen. Men är det någon jag verkligen är stolt över är det min dotterdotter, Marion, sa han och pekade på en bild på väggen bakom.

Gick över till Zemmour

Marion Maréchal Le Pen, numera enbart Maréchal, har nu lämnat mosterns parti Nationell samling för det ännu mer radikala Reconquête (Återerövring) som leds av Éric Zemmour – en extrem ideolog i Jean-Maries ändå.

2014 nobbade SD Marine Le Pens förslag att bilda grupp med dem i EU-parlamentet.

Det unga stjärnskottet Jordan Bardella har tagit över partiledarskapet.

Genom åren har jag träffat henne flera gånger för Dagens ETC:s räkning. Två presidentvalskampanjer där hon varje gång kommit lite närmare makten. Och varje gång har hon sagt att dörren står öppen, att hon hoppas att SD och den svenska opinionen – som hon är säker på är anledningen till deras nobb – ska ta deras utsträckta hand.

Det unga stjärnskottet Jordan Bardella har tagit över partiledarskapet och kandiderar till EU-parlamentet i år. Även Marion Maréchal kandiderar för Reconquête och opinionssiffrorna pekar mot en högerextrem succé för bägge – medan president Macrons partis kandidater ser ut att tappa stort.

Ett slag lackmustest inför nästa val.

Möte med SD-politiker

SD tycks inte längre bry sig om armslängds avstånd till de franska extremhögerpartierna. Inte ens det mest radikala.

Jean-Marie Le Pens favoritbarnbarn, Marion Maréchal, kandiderar i stort med samma konspiratoriska idéer om folkutbyte som morfar. Hon är dessutom abortmotståndare, orolig för “Europas demografi”. Hon bjöds in till SD-kopplade kanalen Riks förra året och för bara en månad sedan postade EU-parlamentariker Charlie Weimer (SD, tidigare KD) en bild på sig själv och henne när de bytte idéer på ett kontor i EU-parlamentet.

Om franska folket skulle rösta idag skulle Marine Le Pen vinna den första omgången mot flera favorittippade kandidater att ersätta Macron, enligt undersökningar från bland annat Ifop. Mer än 30 procent säger sig vilja rösta på henne. Samtidigt har fransk traditionell höger drivit allt längre högerut och även Macron: den senaste migrationslagen som röstades igenom i december kallade Marine Le Pen en “ideologisk seger” där icke-europeiska invandrare ska uteslutas från välfärdssystemet i många år trots uppehållstillstånd.

Oddsen är mycket lägre

2014 vankades det EU-val och Le Pens parti siktade på samarbete med andra “nationella partier” – samt på makten i Frankrike. Det funkade inte hela vägen.

2024 ser läget liknande ut men oddsen är mycket lägre.

Jean-Marie Le Pen lever och är uttryckligen fortsatt mest stolt över sin dotterdotter Marion Maréchal.

Men jo, även om det sitter långt inne, även över sin dotter. Trots sveken. Och trots att han hålls allt längre från offentligheten och hans hälsan vacklar är han nöjd över vad han åstadkommit. 

Marine Le Pen var mitt första jobb för ETC och ledde till ett frilanssamarbete som hållit i sig sedan dagstidningen Dagens ETC startades i januari 2014.

Det ser inte ut som att familjen Le Pen och deras idéer ska bli inaktuella inom de närmaste decennierna.