Anledningen till att jag känner till Firaz Kardo var för att vi båda var malmöiter och för att den kurdiska rörelsen hedrar sina martyrer.
Blev slutet för IS
Den militära operation som blev Firaz Kardos sista hade som mål att inta Manbij. En stad nära den turkiska gränsen och som under flera år hade varit under Islamiska statens (IS) kontroll. Operationen var början på slutet för IS. Inte endast för att M4-motorvägen löper genom staden och binder ihop kalifatets östra och västra del, utan för att Manbij också visade på styrkan i det demokratiska projektet i Rojava.
Inför operationen hade flera icke-kurdiska förband bildat Manbij Military Council (MMC), en struktur för att kunna återta och behålla staden. Flera av förbanden hade under den syriska revolutionen ingått i Fria syriska armén men vänt rörelsen ryggen i takt med att de sekulära pressats ut av jihadister.
USA bad Turkiet att hjälpa till att driva ut IS ur Manbij men Turkiet avböjde då de inte kunde tolerera att de arabiska förbanden i MMC samarbetade med kurderna.
Upprättade ett terrorvälde
Staden befriades sju dagar efter att jag gav blommor till Firaz Karods barn. Dagarna innan hade Turkiet missbelåtet sett hur kurdisk-ledda SDF framgångsrikt genomfört operationen och man förstod att deras nästa mål skulle vara staden Al-bab strax väster om Manbij. Snabbt satte Turkiet ihop en egen styrka och tillsammans med legosoldater slog de en kil in mot staden för att stoppa SDF:s offensiv och förhindra att Rojavas kantoner skulle knytas samman. Turkiet lyckades och skapade på så sätt en buffert mot Assad och en plats att deportera syriska flyktingar.
När Turkiet var färdiga med att erövra Al-bab dröjde de inte länge innan de gav sig på Rojavas västra kanton, Afrin. Den kurdiskdominerade regionen hade själva hållit IS stången och lyckats undvika de värsta grymheterna. När Turkiet anföll och med hjälp av attackhelikoptrar och stridsvagnar lyckades slå tillbaka SDF så upprättades ett terrorvälde. Etnisk rensning och kidnappningar blev till vardagsmat i Afrin.
Stridit för kalifatet
Turkiets nästa projekt var deras så kallade säkerhetszon i de östra kantonerna. Som stormtrupper använde Turkiet förband som poserade med IS-symboler och befäl som tidigare stridit för kalifatet. De lyckades ta mark ett par mil in i Syrien innan SDF stoppade invasionen.
Eftersom USA valde att titta bort när deras allierade angrep så vänder sig istället Rojava till Assad och Ryssland för att få understöd. Ryska militärpoliser börjar patrullera gränsområdena.
Turkiet har gång på gång uttryckt behovet av att stoppa terrorister och motiverat sina folkrättsbrott som en del av en legitim upprorsbekämpning. Trots detta har samtliga av IS-ledarna, de så kallade kaliferna, blivit dödade eller gripna inne i de områden som Turkiet menar att de säkrat från terrorism.
När Sverige och Finland sökt Nato-medlemskap har Erdogan sett sitt tillfälle för förhandling. Orimliga krav om utlämning av riksdagsledamöter eller förändringar av vår grundlag har varit uppe på förhandlingsbordet.
Han tar tillfället
De flesta tycks tro att grunden för kraven faktiskt handlar om – framför allt – Sveriges relation till den kurdiska diasporan. Det är mer troligt att kraven handlar om USA och en vilja att få Joe Biden att dra tillbaka sina sanktioner och krav. Eller så försöker Erdogan – inte helt olikt Putin – återta den heder och det erkännande som han upplever gått förlorad.
Samtidigt förbereder Erdogan återigen för en ny offensiv i Syrien. Den ska säkra Turkiet från terrorister. Många mål pekas ut. Kobanî, Tell Rifaat och Manbij har nämnts. De två sistnämnda framstår som mer troliga då Kobanî är alldeles för politiskt känsligt och militärtekniskt svårt att inta. Medan de andra – inte minst Tell Rifaat – lätt går att paketera som en antirysk operation.
Det är tydligt att Erdogan försöker använda sitt förhandlingsläge i Nato-frågan för att lösa de många inrikespolitiska problemen. Den turkiska ekonomin är på väg mot en allvarlig krasch och syriska flyktingar – som beskylls för att vara roten till allt ont – kan deporteras till områdena som erövras. För trots att Erdogan fängslar oppositionen så riskerar han att förlora nästa val.
Förtryckarna kommer tillbaka
Snart så står de turkiska stridsvagnarna redo för att anfalla den lilla strimma av hopp som existerar i området. Kanske lyckas han förhandla fram vapenleveranser från de många länder som tidigare inte velat vara inblandade i de grymheterna som Turkiet står för. Kanada, Tyskland, Storbritannien och Sverige kommer välja att blidka Erdogan för att få honom att släppa in de nya Nato-medlemmarna.
Jag tänker på malmöiten Firaz Karod som offrat sitt liv för att skänka människorna i Manbij frihet. Nu riskerar en turkisk invasion att sätta förtryckarna vid makten igen.
