Kommentar: Epa-dunk – snart en del av regeringens kulturkanon?

Epa-dunkens främsta tema är utan tvekan alkoholromantiken. Här finns otaliga låtar som ­handlar om att supa: ”Blåser upp till grogg”, ”Vi ska bli fulla”, ­”Tequila” och ”Bubbel på balkongen” för att nämna några. 

Andra återkommande teman inom genren är sex och, förstås, bilar. Låtarna är i regel sexistiska, misogyna och vulgära. Bland de mest spelade låtarna handlar texterna till exempel om någon som prompt ska göra helikoptern eller som medvetet sprider klamydia.

”Rid mig som en dalahäst”

Rasmus Gozzi och Fröken Snusks låt ”Rid mig som en dalahäst” ligger också på årets topplista över de mest spelade låtarna på Spotify. Man kan fråga sig hur en låt med texten ”Nu rinner det, för du är ett riktigt luder / Du hukar dig nu ner och bara suger / Jag tar fram nåt, kun jag bjuder” inte väckt mer ramaskri i kulturdebatten, med tanke på den omfattande kritik som exempelvis gangsterrappen brukar få.

Kanske beror det på svenskarnas vana vid att höra den här typen av musik. Epa-kulturen går hand i hand med raggarkulturen, en av de mest etablerade subkulturerna i Sverige.

För 20 år sedan kunde man höra Eddie Meduza, Drängarna och Björn Rosenström spelas på så hög volym i raggarbilarna att doftgranarna på backspeglarna vibrerade. Idag spelas i stället EPA-dunk Bolaget, Hooja och Elov & Beny i motsvarande decibel. Det är könsrock i 2020-talstappning.

Men betyder det att Sverige är misogynt, sexistiskt och vulgärt? Ja, och det visste vi om. Men epa-dunken är även uppenbart ironisk, vilket inte gansterrappen är.

Driver med stereotyp

När den norrbottniska duon Hooja var med i SVT:s kulturprogram Sverige! berättade de att de genom sin musik driver med sig själva och stereotypen av en norrländsk machoman. Deras förhoppning är att få folk att tänka till. Det är antagligen denna självironiska och lekfulla stil som gjort att de fått ett sådant genomslag. 

Inte ens Fredrik Strage (som för övrigt tillhör den ironiska generationen) har sagt sig kunna värja sig mot Hooja. Ändå verkar bandets själv­ironiska budskap inte ha nått hela vägen fram, då Fredrik Strage i en krönika i DN tidigare i år ändå utgick från att norrländska män vistas mest i skogen och kopplar av i en isvak medan stockholmare badar jacuzzi.

Det är det som är svårt med ironi – hur vet man att skämtet verkligen når fram? Kanske är det därför både Hooja och Fröken Snusk väljer att vara maskerade. Eller så vill de helt enkelt inte förknippas med musiken de sprider.

Könsrockens förfäder

År 1979 bildades det ökända könsrocksbandet Onkel Kånkel & his Kånkelbär vars bandmedlemmar förblev anonyma långt in på 00-talet. De agerade under pseudonymerna Onkel Kånkel, CP-Sven, Epilepsi-Kurt, Stomi-Bertil och Arne Tammer och sjöng om allt från pedofili till nazism. I samband med att huvudpersonen Onkel Kånkel gick bort 2009 avslöjades hans riktiga identitet, och i sitt sommarprat år 2017 berättade Tobias Forge, sångare i bandet Ghost, att han spelat gitarr i bandet under en tid. Onkel Kånkels låtar ”Fistfucker”, ”Homo­tider” och ”CP-Åke” ansågs då antagligen preskriberade.

Om bandet Bolaget får slut på inspiration nästa år så kan de kanske göra en cover på Onkel Kånkels låtar från albumet ”Kalle Anka Suger Pung” (som sägs ha blivit indraget på grund av sitt stötande innehåll). Könsrocken är redan en del av Sveriges kulturella identitet och med en tung bas och några eurodance-refränger har gamla låtar som ”Shit on the pitt” goda chanser att bli en av 2023 års nya hits. Så småningom skulle den eventuellt även platsa i den nya regeringens kulturkanon.