Historiskt sett skrivs romaner om oss, inte av oss. Vi har fått vara sido- och ibland även huvudfigurer i många homosexuella mäns mästerverk, från Pedro Almodóvar till Jean Genet till James Baldwin till David Wojnarowicz. Vi står för street-kredden, ett sätt för dem att visa att de också tillhör gatans värld. Men medan de får observera, har vi bara fått bli observerade.
Även om transkvinnor börjat synliggöras på mer mångsidiga sätt de senaste tio åren, är vi fortfarande sällan de som regisserar eller skriver. Och makten som kulturvärldens gatekeepers ska vi inte ens tala om. Utifrån min egen undersökning finns det inte en enda redaktör, litterär agent, eller förläggare i hela USA och Storbritannien som är transkvinna.
Men långsamt (för långsamt!) börjar det synas en ljusning. För två år sedan släpptes Camila Sosa Villadas ”Las Malas” (utgiven på svenska med titeln ”Nattdjur” 2021 i översättning av Linnea Rutström) i Argentina. Den blev en oväntad bästsäljare. Oväntad för att den är en litterär roman av en transkvinna som frigjorts från kravet på att vara pedagogisk med ett linjärt narrativ och lättkonsumerad form. Kanske är det inte en slump att boken gavs ut just i Argentina, där transrörelsen länge varit välorganiserad, stor, och synlig, och där lagarna till slut blivit de mest progressiva i världen.
”Nattdjur” berättas utifrån en travestikvinnas jag-perspektiv, som del av ett gäng sexarbetande travestis i Cordoba. Här avhandlas systerskap, mödraskap, svek, lojalitet, skratt, omvårdnad, omvärldens fördömande blickar, straighta mäns oerhörda oftast hemliga åtrå, sex mot pengar, flyktiga stunder av intimitet, och upprepade incidenter av ofattbart (för många, men inte för mig som själv upplevt det) våld. För mig är dock kanske det allra starkaste skildringen av dubbellivet, försöket att fullfölja universitetsstudier trots att en är alldeles för arbetarklassig och transig, när ens smutsiga vardagsliv skiljer sig som natt och dag från kurskamraternas småborgerliga ciskulturmedelklassiga existens med ”problem en önskar att en hade råd att ha”.
Romanen skildras som ett tillstånd utan klar tid; den stannar mitt i det svåra, istället för att leda utåt, och normativa läsare ges varken försoning eller uppgörelse. Jag hör den möjliga kritiken från många gatekeepers: att berättelsen ”upprepar sig för mycket”. Dessa röster har skadat mig genom åren, och jag kan inte hålla med dem mindre. Vill de verkligen ge plats åt röster som utsatts för multipla trauman, måste de tillåta cirkulära, kaotiska, och snåriga narrativ. Annars ljuger de. Precis som en djupare feminism behöver tillåta ett fokus på inre världar, utan att kräva handling eller ett handlande. De som besitter ”normala välfungerande liv” är sällan transkvinnors verkliga vänner, antingen så åtrår de oss i hemlighet, eller så avskyr de oss, eller så tolererar de oss, men stänger ute oss så fort vi inte beter oss snällt och följer deras regler. De ser sällan att deras bristande perspektiv gör deras position som grindvakter, försvarare av god smak, problematisk.
Transkvinnoförfattare tvingas ta till kreativa grepp för att våra verkligheter av omfattande, återkommande övergrepp och våld, ska anses mottagliga och ”läsbara”. I ”Detransition Baby” (2021) använde Torrey Peters ett stilsäkert språk och ett normativt narrativ, för att det radikala innehållet skulle släppas igenom av ett medelstort förlag. Jag använder mig av en sylvass ”gallows humor” och expansiv inre värld. Och Sosa Villada använder sig av fantastiskhet, hon ger verkligheten ett magiskt skimmer för att förhöja den. Dessa grepp blir till ett språkligt skydd, ett sätt för oss att tala högt, som konstnärer med bevarad stolthet. Och precis som humor skulle kunna anklagas för att trivialisera förtryck, kan fantastiskhet anklagas för att ”romantisera” eller ”mystifiera” transkvinnoverkligheten. Av en annan författarinna, framförallt en som inte själv är transkvinna och/eller lika begåvad som Sosa Villada, tror jag verkligen det hade kunnat bli så. Men här öppnar det istället upp bredare möjligheter, konstnärligt, berättartekniskt, och poetiskt – det förstärker – och når hela vägen hem.
Förhoppningsvis utgör detta början på en våg där transkvinnor äntligen tillerkänns intellektuell och konstnärlig briljans, bortanför positioner som andras musor och sexuella fantasier.
