Bara några timmar efter att de hävdat att kriget står för dörren hade varenda militärt överintresserad skrivbordsgeneral mobiliserats framför tangentbordet. Facebook fylldes av planer för hur vi bäst försvarar Baggenstäket och förnumstiga råd om hur man fyller källaren med majsburkar. 

Det kändes tryggt. 

Ryssen kan ta vårt land, men de kommer aldrig ta vår tacofredag ifrån oss. 

Men alla verkade missa att Ulf Kristersson samtidigt förklarade ett eget krig. Ett inbördeskrig på flera fronter samtidigt. 

För nästan lite i förbifarten, efter att han krävt att alla invandrare måste försvara Sverige med livet som insats, lanserade regeringen en ny ”samlad strategi”. 

Den heter ”Nationell strategi mot våldsbejakande extremism och terrorism” och jag har nog aldrig sett en samlad strategi som samlar lika många saker i samma strategi.

I Tidöregeringens idé om terrorbekämpning ingår nämligen inte längre bara frågan om hur man stoppar våldsdåd mot civila utan även hur man kväser extrema åsikter, förhindrar trakasserier av socialtjänstemän, hindrar påverkanskampanjer, stoppar korrupta vårdcentraler, samt (och det här är helt nytt) bekämpar gängkriminalitet. 

Eller som det numera kallas: ”systemhotande brottslighet”. 

Kristersson och hans radarpartner Gunnar Strömmer pratade till och med om ”systemhotande kriminella”. En helt ny sorts banditer som inte bara begår brott utan även hotar rikets säkerhet. Vilket är extra märkligt eftersom den där systemhotande brottsligheten är väldigt svår att sätta fingret på när man väl försöker. 

Visst behövs en tydlig strategi mot terrorism. 

Det råder inga tvivel om det. 

Allt fler extrema rörelser har sett dagens ljus efter pandemin och svensk terrorbekämpning har länge haft allvarliga problem. Det har visat sig i pinsamheter som när Säpo utlyste nödläge och jagade på den helt oskydlige Moder Mothana Maji eller när man grep och utvisade en handfull människor på grunder som inte verkade vara andra än rekommendationer från Magnus Ranstorp.

Men terrorbekämpningens största haveri var så klart Drottninggatan 2017. Ett dåd som troligen kunde ha förhindrats om polisen bara fått bedriva normalt polisarbete. De hade nämligen fått tips om gärningsmannen Rahmat Akilov. Men spaningen mot honom prioriterades bort för något annat, som vid tillfället verkade mycket viktigare. 

Det är inte heller svårt att föreställa sig ett polisarbete som skulle ha stoppat mordet på Almedalsveckan. Kanske till och med dådet i Trollhättan.

Så behovet finns. Och många av idéerna i regeringens nya dokument är inte dåliga. Myndigheter ska samarbeta, information delas, fokus läggas på de som radikaliseras på egen hand utan att ingå i ett terrornätverk. 

Men någonstans på vägen har det gått fruktansvärt snett. 

För regeringen buntar ihop en mängd visserligen tråkiga företeelser, men som inte alls har med terrorism att göra. Gängkriminalitet är inte terrorism. LVU-kampanjen är inte terrorism. 

Allt dåligt är inte terrorism. 

Att blurra linjerna mellan droghandel och ideologiskt motiverade bombdåd hjälper varken rättskipningen eller de myndigheter som omfattas av den samlade strategin. Det enda det gör är att krydda Ulf Kristerssons retorik och ge Gunnar Strömmer motiv för ännu fler hårda tag.  

Det hela påminner mest om en förteckning över allt som vita människor är rädda för. En samlad strategi mot allt som Sverigedemokraterna anklagar invandrare för att orsaka. Bombdåd, arabiska konspirationer och gängkrig. 

Det enda som saknades var rapmusik. 

Eller vänta, på sidan 21 står det faktiskt att vi också hotas av ”nischade subkulturer” som sprider våldsförhärligande budskap.

Gangsterrapen fick också vara med.

Det här inte bara dumt och absurt, utan även farligt. 

Inte bara gör det den riktiga terrorbekämpningen till ett skämt.  Det skapar ett politiskt underlag för fler auktoritära reformer genom att peka ut människor som rikets fiender. Men det ligger å andra sidan i linje med regeringens plan att tydligare skilja ”riktiga” medborgare från oriktiga. 

På konferensen i Sälen upprepade Kristersson både en och två gånger anklagelsen att många invandrare egentligen inte vill dö för Sverige utan bara kommer hit för att få konsulärt skydd. En tanke som verkar fått fäste i de SD-styrda moderaterna. 

Det räcker bara med att titta på regeringens ointresse för svenskarna som sitter fast i Gaza för att inse att de inte längre tycker att invandrade svenskar förtjänar konsulär hjälp på samma sätt som infödda. 

Även om namnet Folk och försvar antyder något annat så verkade årets konferens mest vara till för ett folk; det svenska.