Jag funderade ett tag på den här bilden. Konstaterade sedan att jag under 2024 mest skrivit reportage på väldigt deppigt tema. Om auktoritära högerpopulister som går framåt i Georgien, Slovakien, Österrike, Ungern och Israel. Om försämrad asylrätt för flyktingar i Sverige på grund av vår relation till Turkiet. Om människorättsbrott, pressfrihetsattacker, ökad främlingsfientlighet, värnlösa migranter som far illa – och om väpnade konflikter så klart. I Ukraina, Palestina, Libanon och Syrien.

Konstigt vore väl annat, om man är en journalist med stort intresse för politik, samhällsfrågor och internationell utveckling. Vi råkar ju leva i en tid med en hel del motgångar. 

Sliter sönder hela samhällen

De värsta tänkbara partierna som ställer upp i länders parlamentsval får numera flest röster av alla. Desinformationskampanjer förvrider människors verklighetsuppfattningar och skapar rädsla och vrede. Seriösa medier får svårare att nå fram, polarisering sliter sönder samtal och hela samhällen. Och snart kommer Donald Trump och gör saker ännu värre.

När jag skriver de här raderna befinner jag mig just i norra Syrien för att rapportera om spänningar och eldstrider som fortsatt rasa efter diktatorn Bashar al-Assads fall. Turkietkontrollerade islamistgrupper har gått anfall mot de autonoma kurderna. Natolandet Turkiet genomför själv flygbombningar mot kurderna – som är allierade med Natos övriga länder – och det finns risk för att (ytterligare) hundratusentals människor kommer tvingas fly sina hem.

Men jag vill inte skriva en årskrönika om ännu ett krig. Det gjorde jag i fjol med en tillbakablick på Västbanken och året innan med en anekdot från Kiev. Jag får ont i magen i allt elände, precis som ni får.

Enastående skifte i Polen

En av årets viktigaste händelser att belysa tycker jag istället är utvecklingen i Polen. I dyster ton rapporterade jag från valrörelsen där i slutet av 2023 och gissade, likt många andra, att det högerauktoritära regeringspartiet Lag och rättvisa skulle ta hem segern ännu en gång. Men så blev det inte. Enastående nog lyckades en koalition av allt från konservativa till vänstern vinna valet och bilda regering. 

Förväntningarna var enorma. 

Förväntningarna var enorma. Vårt södra grannland backade rejält i demokratisk kvalitet under Lag och rättvisas styre. Pressfriheten, myndigheters och rättsväsendets oberoende kom under attack. Man angrep utsatta minoritetsgrupper och särskilt hbtq-personer, som demoniserades som hot mot Polens värderingar och framtid. Man antog homofoba deklarationer i kommuner och regioner där man förklarade sig fria från ”hbtq-ideologi”. 

I början av det här året återvände jag till Polen för att rapportera om förändringarna under den nya regeringen. Folk jag mötte, hbtq-aktivister som tagit strid mot regeringen förtryck, berättade särskilt om en händelse som inträffat en vecka in i det nya året. Två homosexuella par bjöds in till ett morgonprogram i public service-tv för att prata om vardagen och kärleken. De poserade med en regnbågsflagga i direktsändning. Något liknande hade varit fullständigt otänkbart under de föregående åtta åren, när publik tv i Polen var politiserad och fungerade som Lag och rättvisas megafoner.

Som jag skrev då, jämförde många polacker det här och vindarna som blåste med hur det kändes efter sovjetkommunismens fall. Allt det auktoritära som varit, var nu förbi, och det kändes som att vad som helst var möjligt.

Ett hoppfullt exempel

Ett år senare har Polen inte förvandlats till Europas mest toleranta och progressiva land. Det tar tid att genomföra förändringar med demokratins verktyg, och det har också visat sig svårt att få med somliga konservativa koalitionspartners. Regeringen har inte ens kunnat hålla sitt löfte att liberalisera den drakoniskt hårda abortlagstiftning som de föregående makthavarna införde. Försöken att hitta juridiska genvägar har lett till cyniska anklagelser om maktfullkomlighet, från högerpopulisterna. Men i viss mån också från civilrättsorganisationer.

Såg ut att ha kört hopplöst fast i ett högerauktoritärt träsk.

Oavsett detta är det nog så viktigt att samhällsklimatet som tidigare kännetecknat Polen har förbättrats väldigt mycket. För några år sedan rapporterade jag om att situationen var så illa, att polska hbtq-personer hade börjat söka asyl i Sverige eftersom de kände sig förföljda av staten. Flera andra som känt sig träffade av demoniseringen hade tagit livet av sig. 

I ett Europa där reaktionära populister går framåt har vårt södra grannland lärt oss en nyttig läxa om hur svårt det är att reparera en demokrati som tagit stryk – och hur otroligt fort det uppstår skador. Men Polen har också blivit ett hoppfullt exempel på att det går att vända en skuta som såg ut att ha kört hopplöst fast i ett högerauktoritärt träsk.