Viña del Mar och Valparaiso är omgivna av plantager med eucalyptus och snabbväxande tall – arter som suger mer vatten än den ursprungliga skogen och som är mer lättantändliga och som fortsätter att planteras trots att experter år efter år avråder. De bränder som började i fredags kväll förra veckan hade sitt ursprung i just den typen av skog. Att branden började samtidigt på fyra olika ställen har gjort att myndigheterna misstänker att de var anlagda.

Det är därför jag inte kan sova, utan driver omkring utanför huset och spejar in i den mörka skogen efter lågor och misstänkta rörelser. Men de skuggor jag ser i närheten är grannar som är lika oroliga som jag.

Hela regionen har lidit av torka de senaste femton åren och veckorna innan branden bröt ut hade det varit extremt varmt, över 30 grader. Meteorologiska myndigheter varnade redan för ett par månader sen att risken för bränder skulle vara extra stor den här sommaren. Många hävdar dessutom att Valparaiso/Viña del Mar är det område i Latinamerika som drabbas hårdast av klimatkrisen.

Men det krävs en gnista för att det ska bli eld. Och allt tyder på att det var människor som bistod med den gnistan – inte som annars är så vanligt här, av slarv eller okunskap, utan medvetet, i något syfte.

På fredagen blåste det också upp kraftiga vindar så att lågorna snabbt transporterades från träd till träd och därifrån till de enkla hus av trä och masonit som i växande omfattning har byggts på obebyggda marker – ofta i raviner och på sluttningar – som invaderats av bostadslösa, en stor del av dem immigranter. Från dessa så kallade “campamentos”, vars enkla hus var som fnöske och där ravinerna fungerade som vindtunnlar, lyfte vinden elden vidare till de mer solida husen som också de en gång i tiden börjat som “campamentos”.

Men även om innevånarna där nu fått ägandebevis och under årtiondena förbättrat husen med solitt material och ofta med en andra våning, så har stadsplaneringen inte följt med. Trånga gator, inga torg, parker eller öppna platser, avsaknad av vattenledningar, provisoriska el-ledningar, brist på avlopp… På många håll kom brandbilarna helt enkelt inte fram. Och de alarm om evakuering som sänds ut via mobiltelefonerna säger inget om vart man ska evakuera eller hur, bara att.

Många brändes ihjäl när de flydde undan lågorna. En del på gatan, andra i sina bilar som fastnat orörliga i desperata köer, åter andra i sina hus. Den officiella dödssiffran ändras från timme till timme. Just nu ligger den på närmare 140. Men flera hundra är fortfarande försvunna. Och även om branden, eller rättare sagt bränderna, just nu tycks vara nästan under kontroll, så är det bara nästan. De kan blossa upp igen. Antingen om vinden ökar och värmen kommer tillbaka eller för att människor så vill.

Vi är rätt vana vid katastrofer i Chile. Men det här är den värsta sen den stora jordbävningen 2010. Likväl, nu liksom då, visar den också på människans skönhet i form av en häpnadsväckande och villkorslös solidaritet. Skolan intill där jag bor är just nu centrum för insamlingar av allehanda slag. En ständig ström av folk som kommer med allt från vatten och mat till kläder, tält och sovsäckar. Bankkonton har öppnats för att samla in pengar till återuppbyggnad. I skolan organiseras också grupper av volontärer för att åka ut till drabbade områden för att hjälpa till att rensa upp, bygga nytt eller bara vara till hands och dela ut vatten, mat, kläder och annat som behövs. Ofta kommer volontärerna före brandmännen.

De chilenska brandmännen är alla frivilliga. Av en envis stolthet försvarar de sin volontärstatus. ”Det här är inget jobb, det är ett frivilligt åtagande som medborgare i syfte att hjälpa andra medborgare”. Det finns 40 000 av dem och de utgör det kanske finaste uttrycket för det medborgarmedvetande som, trots allt, fortfarande lever i Chile. Den första brandkåren i hela Sydamerika bildades i Valparaiso redan 1851.

Men det finns också en annan sida: Plundringarna. Många vägrade att lämna sina hus när elden kom av rädsla för att det skulle plundras. När stormen av lågor gick till angrepp satt de inlåsta som i råttfällor.

Det finns till och med organiserade gäng som systematiskt plundrar kvarter som härjas av bränder. Både under själva bränderna och efter. Allt stjäls, just nu tycks gastuber som inte exploderat vara en het vara eftersom det lokala gasbolaget lovat ersätta alla skadade tuber med nya.

Katastrofer utlöser också masspsykoser av de mest underliga slag. Efter jordbävningen 2010 intervjuade jag en man i Concepcion, en de mest drabbade städerna, som berättade om sin bestörtning när han dagen efter det stora skalvet vaknade upp och upptäckte att han hade fyra jättelika platt-tv-apparater i sitt vardagsrum. Han mindes som i chock att han följt med en stor grupp människor som plundrade ett av stadens stora varuhus. Nu var han bekymrad över hur han skulle bära sig åt för att lämna tillbaka dem.

Själv är jag bekymrad över vad som händer i min skog på natten. Tidigare var skogen min viloplats. Inte bara för att vandra i. Det räckte med att betrakta den från fönstret i mitt arbetsrum för att jag skulle varva ner och bli meditativ. Nu ser jag lågor, känner brandlukt och är rädd för att någon galning ska få för sig att tutta på.

En ny oro har tagit plats i mitt liv.

Och jag blir inte lugnare av att också mina grannar vankar omkring utanför sina hus på natten, spejandes efter hotfulla tecken i den svarta skogen. Några av dem med trädgårdsslangen beredd i handen.