AI-generande bilder som föreställer mörkhyade samer (hemska tanke!) och drottning Kristina som transkvinna sprids i facebookgrupper som heter typ ”Lägg ner Public service”. Ledarskribenter och kolumnister har rasat. Sydsvenskan kallar den ”osunt pk” och avhoppade SVT-medarbetaren Jens Ganman påstår att det är en ”propagandasatsning ”och en ”woke klassiker”.
Välkommen till nådens år, 2023.
För det första måste det sägas att det är omöjligt att inte bli imponerad av ”Historien om Sverige”. En produktion som har råd att flyga Simon J Berger till Karesuando för att ta två steg mot kameran och säga ”Här står jag, på en gammal grav…” och sedan flyga honom till Gotland för att avsluta meningen, ger en sån där extremt lyxig BBC-känsla som man annars bara brukar få av David Attenborough.
Till och med stenåldern känns lite sexig när livet mellan rullstensåsarna skildras som ett enda stort rave.
För det andra gör programmakarna faktiskt sitt bästa för att manövrera i historieskrivningens minerade fält. SVT skryter om att 300 experter konsulterats och att 100 av dem sitter framför kameran. Ingen ska komma och slå dem på fingrarna vad gäller forskningen.
Men det är just här som problemet börjar anas.
Man har hängslen och livrem för att så gott man kan besvara alla frågor som samtiden ställer till historien.
Men samtiden ställer just nu fruktansvärt jobbiga frågor om historien.
Det senaste tio åren har historierevisionismen blivit ett vapen som inte bara används i territoriella konflikter utan i dagspolitiken. Ryssland, Ukraina och flera andra östeuropeiska länder har ansträngt sig hårt för att justera sitt förflutna så det passar dagens syften.
Stalin är inte längre en brutal kommunistisk diktator, utan enbart en gränslöst skicklig överbefälhavare. Stepan Bandera är inte längre antisemit och extremnationalist utan en frihetskämpe mot det sovjetiska förtrycket. Och de senaste 10 åren har plötsligt alla Förintelse-kollaboratörer försvunnit i Ungern, Polen, Baltikum och Ukraina. De är spårlöst försvunna. I Polen får man inte ens säga att polacker jobbade i lägren.
Samtidigt som revisionisterna snickrar på sina rättfärdiga nationalistiska myter kämpar EU vidare med att bygga en historiegemenskap kring Europas judiskt-kristna värderingar och hur demokratin föddes i Grekland.
En berättelse inte ens Ebba Busch är intresserad av längre.
1900-talet är över, gott folk.
Och tydligen lärde vi oss ingenting av det.
Nej, historia handlar alltid om den samtid den berättas i. Den fyller alltid ett syfte. Och ”Historien om Sverige” kunde knappats ha gjorts något annat år än 2023.
Det handlar inte bara om att klimatförändringarna spelar en viktig roll eller att de arkeologiska utforskningarna av kranierna i Motala ström och den så kallade ”Hallonflickan” känns som en True crime-serie på Netflix. Inte heller beror det enbart på att man diplomatiskt kommenterar frågan om de svenska urfolkens rättigheter (det poängteras att flera folkslag vandrade hit samtidigt – till och med kvänerna nämns).
Nej, det handlar framförallt om att det pratas väldigt mycket om hudfärg.
Beklämmande mycket, faktiskt.
I seriens första avsnitt understryks noga att de första som anlände till Skåne när inlandsisen drog sig tillbaka var mörkhyade. Och det stämmer ju. Men i ett annat politiskt läge hade det varit helt ointressant. Idag är det dock en laddad fråga. Och då är det rimligt att påpeka att folk som bott i den här delen av världen inte alltid sett ut som Elisabeth Svantesson.
Jag hade önskat att det inte var nödvändigt. Men nu är det tyvärr så.
”Historien om Sverige” understryker dessutom att den här landmassan vi befinner oss på befolkats genom just migration, om någon nu skulle fått för sig något annat.
Det är som att hela Public services nervositet lyser igenom i den här storsatsningen.
Man har lagt många ägg i korgen. Kanske, kanske kan de skapa någon sorts gemenskap i den här splittrade… nationen? Tilläggas bör ju att större delen av serien utspelar sig under en tid då ingenting som liknande en svensk nationalstat existerade.
Men om man ska göra ett program som är lika inkluderande som Melodifestivalen måste alla tillfredsställas. Även nationalisterna.
Och då blir det riktigt bökigt.
Seriens tredje avsnitt handlar om vikingatiden, och där lyckas man konsekvent blunda för det största problemet med vikingarna: nämligen att de aldrig existerade.
Nej, man lurar ingen. Man ljuger inte. Man skildrar erövringarna, resandet, skeppen, handeln och alla övriga aspekter av livet på 900-talet exemplariskt, men man pratar hela tiden om ”vikingar”, som vore de ett folkslag.
Men varken folket vikingar eller vikingatiden fanns ju.
Dagens forskning vet mycket väl att idén om ”vikingen” är en produkt av 1800-talets nationalromatik, framförallt det inflytelserika Götiska förbundet. Att klumpa i hop nordens befolkningar under begreppet ”vikingar” var ett sätt att skapa en kulturell gemenskap med Norge och Danmark efter att Sverige förlorat Finland. Man behövde helt enkelt uppfinna ett gemensamt förflutet för det nyuppfunna ”Norden”.
En mer neutral benämning på den här epoken vore ”tidig medeltid”.
Men här ska alla få påsar.
Det är ett misstag.
Den svenska populärhistorien brukade vara glatt historiematerialistisk och framstegsoptimistisk. Människan beskrevs som en oförbätterlig ingenjör vars uppfinningar förde sitt släkte framåt i små språng: Pinnen! Flintyxan! Utsädet! Mjölkseparatorn!
Det finns spår av det kvar, även här. Till exempel när man börjar kommentera fiskens roll i stenåldersekonomin. Då känner jag mig hemma. Så här ska svensk historieskrivning se ut. Den ska gå ut på att räkna silltunnor.
Men den socialdemokratiska sagan om människans uppfinningsrikedom i kampen om naturresurserna har 2023 fått kliva tillbaka till förmån för en helt annan berättelse.
Som titeln avslöjar handlar den om nationen. Och fokus ligger på att förklara att vi som bor här har en gemensam kultur.
Just nu sprids en föreställning om att Sverige belägrats av gängkriminella, islamister, invandrare och giriga minoriteter. Dessutom hotas vi av ärkefienden från öst. En belägring som våra politiker påstår sig kunna bryta med hjälp av kraftig upprustning, återkallade uppehållstillstånd och överfulla fängelser.
Hur man än vrider och vänder på det blir ett gigantiskt public service-projekt som vill skapa en nationell historiegemenskap en kapitulation inför de känslorna.
