Kulturministern, som undvikit att närvara på det filmpolitiska toppmötet under dagen, stormade in på scenen och höll ett tal som i princip gick ut på att svenska filmarbetare är bortskämda.
Hennes dåliga humör är inte okänt, men denna kväll fick det en stor scen att stå på. Bredbent och aggressivt levererade hon en föreläsning om att hon till skillnad från sina företrädare inte bara ”kräver medborgarna på mer och mer skattepengar”. Hennes jobb är inte att bli populär på filmfestivaler utan att genomföra den politik svenska folket beställt, förklarade hon inför gapande filmkonsulent-munnar.
Sedan tillade hon att intäkterna från svensk film hamnar hos kriminella. Ett påstående helt utan kontext.
Att döma av klippen som spreds från den märkliga föreställningen blev publiken chockad.
Den brast ut i skratt. Och buade högljutt på det sätt man gör när någon på en scen anstränger sig hårt för att provocera.
Självklart gav klippen näring åt sociala medier och höger-influencers som vill avskaffa all statligt finansierad kultur rasade över att publiken var respektlös. Det hela var ett paradexempel på den form av politiska trollande som världens alla högerextremister från Joakim Wallerstein till Elon Musk numera behärskar så väl: Provocera, bli utskälld, spela offer, gnäll om yttrandefrihet eller något.
Fast den här gången var manus ganska dåligt.
”Filmeliten”, envisades flera lätt Tidö-skadade medier att kalla publiken i salongen.
Jag vet inte. Vem är ens ”elit” inom filmen numera? Till och med Hollywood går på knä. De som kallades filmstjärnor för tio år sen är idag mer kända för sina Tiktok-kanaler än sina rollprestationer.
Och som vanligt var salongen mest befolkad av branschens knegare. Det är nämligen de som går på festivalfester. Ett par gånger om året betalas deras slit med en känsla av att det kanske finns lite glamour kvar i yrket. Det gör det ju inte, och därför blir de istället pruttfulla. Vilket man gärna blir på Göteborgs filmfestival.
Ministern framstod som en lägenhetsrenoverande primadonna som läxade upp hantverkarna som byggt om hennes kök.
Är det verkligen samma nyans på luckorna som jag beställt? Det står blåbrunt i min offert! Blåbrunt! Jag är inte här för att bli din kompis utan att kontrollera att beställningen blir korrekt utförd! Jag ska ha det jag BESTÄLLT!
Skulle en justitieminister kunnat hålla samma tal inför ett auditorium fullt av poliser? En försvarsminister inför överstelöjtnanterna på Folk och försvar? Det är fullkomligt otänkbart och hade inneburit ett blixtsnabbt slut på den politiska karriären.
Men vi har inte längre någon kulturpolitik. Däremot har vi en kulturkrigsminister som verkar ha fått i uppdrag att jaga efter ”woke” och bidragsparasiter var hon än kan tänkas hitta dem.
Det är sorgligt.
För Parisa Liljestrand lämnade inte scenen i Göteborg som en segrande kulturkrigsvalkyria, hur mycket hennes ministerkolleger än twittrade om publikens ”tölpbeteende”.
Långt efter att hon gått vidare till nästa ministerpost eller något uppdrag i Bryssel (beroende på hur goda vänner hon har i partitoppen) kommer alla i den där salongen att kämpa vidare med sina jobb. Eftersom de helt enkelt älskar dem.
Rekvisitörer som fortfarande betalar av skulderna de drog på sig under coronan och varvar jobbet på förskolan med korta påhugg i dåliga reklamfilmer. Scenografer som inte kan sluta eftersom de förälskat sig i sina lager med gamla kläder. Manusförfattare som fortfarande tror på sina gamla historier även om de tar mer än 15 år att förvandla dem till något man kan titta på.
Det var deras samlade kompetens, erfarenhet och livspassion kulturministern ville såra i fredags kväll.
Kalla dem ”elit” om du vill.
De som renoverar Parisa Liljestands kök har också kunskaper som bara en ”elit” behärskar.
Men det finns nog inget mer motbjudande personlighetsdrag än det där vidöppna föraktet för strävsamma hantverkare som kulturkrigsministern uppvisade i fredags.
