Jo, litet sur på mig var hon allt, Elsie Johansson när vi första gången möttes. Jag hade recenserat andra delen av hennes romansvit om Nancy och då också läst den första, ”Glasfåglarna”. Jag skrev, då för snart trettio år sedan, att det kitschiga, kioskromanaktiga omslaget till Glasfåglarna var som gjort för att en sån som jag skulle missa romanen. Nu såg hon på mig som om jag kom från kulturelitens högsta höjder, i det här fallet från DN Kultur, där min recension gått.
Det där gick över på en minut. Jag hade ju blivit smått chockad över hur jävla bra hennes romaner var – och snart hade jag läst hennes dikter också. Bara detta att en diktsamling fick titeln ”Brorsan hade en vevgrammofon” tyckte jag förde samman hennes öde med mitt eget, trots att jag knappt sett en vevgrammofon. Hon fattade att jag var mer än en beundrare, att jag kände mig som en släkting till henne.
Genom åren mötte jag henne här och var, till exempel när hon fick Nils Parlingpriset djupt inne i finnskogarna och det var alltid samma visa: Ögonblicklig kontakt. Inte för att jag kände henne närmare, men de där gångerna jag mötte henne etsade sig fast. Det var som att träffa hela den svenska kvinnliga arbetarklassen i en enda person, infallsrik, liksom mjukt bråkig, med ett språk som alltid var splitternytt trots att det också rymde sina norduppländska arkaismer. Så är det också i romanerna.
På något sätt hålls hon utanför något slags hemlig kanon och det retar mig
För mig är Elsie Johansson lika stor som låt oss säga Kerstin Ekman. Hennes böcker har utlöst laviner bland läsarna, de har oftast fått bra kritik – men, inte tillräckligt bra kritik. På något sätt hålls hon utanför något slags hemlig kanon och det retar mig. Jag menar att hon hör till de författare som en alltmer borgerlig kulturvärld aldrig riktigt lyckats se. Hennes prosa i Nancysviten är lika sinnlig som Harry Martinsons i ”Vägen till Klockrike” och lika dadaistisk och syntaxupprorisk som vilken avantegardists som helst – men på ett i grunden folkligt idiom.
Hon kom sent i livet till skrivandet. Jag brukar tänka att det på sätt och vis är bättre än att debutera vid tjugo års ålder: Hos henne svämmade erfarenheterna över, hon behövde inte koka autofiktion på en spik. I trettio år jobbade hon på posten. Även när hon skrev rakt ut självbiografiskt i ”Riktiga Elsie” blev det därför större än en självbespeglande biografi: hennes jag lyser upp ett stort landskap av liv, folk, skuldkänslor, frihetsbegär. Hon skriver inte ner minnen från ett svunnet fattig-Sverige – hon besöker det. Snarare än minneskonstnär var hon en nu-konstnär.
Jag upplevde henne aldrig som särskilt politisk. Hon var mer som en spretig folkrörelse. För några år sedan försökte jag sammanfatta min känsla inför hennes verk: ”Det Elsie Johansson ständigt gestaltar är det gåtfulla i att någon mirakulöst sliter sig loss från det liv som förutbestämts åt en människa – samtidigt som hon med kärlek och ömsinthet ser tillbaka också på det hon befriat sig från.” Det är det där sista: En trofasthet mot de sina, som inte slog över i sentimental lojalitet.
Nu har hon gått bort, vid 93 års ålder. När jag slår upp den dikt som kanske är hennes mest kända är hon fullständigt levande:
Jag blev poeten i familjen,
Hur det nu kunde komma sig.
Skriv nånting vackert, sa mamma,
föresvävad
sin rumphuggna ungdoms liljevit och ros.
Hon är för jävlig på att dikta, jäntfan,
sa pappa,
han behövde all slags stolthet.
Men systrarna stod eniga:
Tro inte att du ÄR.
Och jag var inte någon,
men sökte mig,
i Gud.
Fast alla religösa var misstänkliggjorda.
