Theodor Kallifatides: En efter en försvinner mina hjältar

Jag träffade honom aldrig. Hans första stora roman ”Staden och hundarna” kom ut 1963. Det året lämnade jag mitt land för att komma till Sverige och när jag så småningom läste denna bok kändes det som om att läsa om mitt eget liv. Han skrev om Peru men han beskrev lika mycket om Grekland. Militärens blinda makt, fanatismen, grymheten.

Han skrev om sitt land men han beskrev också mitt.

Sedan dess läste jag honom troget och 1965 kom ”Det gröna huset”, som allmänt betraktas som en av de största latinamerikanska romanerna. 

Men han var inte bara författare. Han var också aktiv i politiken, till vänster i början men mer och mer liberal med åren. Kommunismens utveckling i Sovjet skrämde med all rätt honom, rättvisa utan frihet är ingen rättvisa, bara terror. Men han såg inte att frihet utan rättvisa, inte heller är frihet.

Det var besvärande att upptäcka det, men han skrev som en gud även när han hade fel.

Jag läste artikeln med tårar i ögonen

År 2019 publicerades min bok ”Ännu ett liv” i Spanien. Det var min första bok där och jag väntade mig inte så mycket. Jag hade fel.

Den solidaritet och värme som de spanska kollegerna visade mig var något jag aldrig hade upplevt. Författare som Julio Llamazares och Fernando Aramburu skrev något bra om den. Och så miraklet. Mario Vargas Llosa skrev en hel artikel i El Pais om den. 

Jag läste artikeln med tårar i ögonen. Den var skriven med sådan empati och sådan exakthet, ingen sentimentalitet men mycket känsla.

Min lilla bok blev en stor och ihållande framgång. Jag fick aldrig tillfälle att tacka honom, och det gör jag nu.

Mario Vargas Llosa är död. En efter en försvinner mina hjältar. Kvar finns det en strimma ljus.