Budgeten visar också vad man vill göra kommande år, fram till 2024. Och tar vi med det finns inga planer på att börja återbetala den här skulden. Tvärtom ska den fortsätta att öka. Enligt budgetpropositionen kommer den då att uppgå till 443 miljarder kronor.
443 miljarder i minskad trygghet.
En obegripligt stor summa.
Döda pengar
Mot varje skuld står en tillgång. Den här skulden till tryggheten har tillsammans med andra skulder – de flesta områden utom militären har ju sett nedskärningar – ansamlats som den offentliga sektorns nettoförmögenhet.
Detta är något av ett mysterium.
Offentlig sektor har 1 460 miljarder kronor i ansamlat överskott och målet är att det bara ska öka framöver.
Men, det här är döda pengar.
De gör ingen nytta alls.
Det är denna ansamling av offentlig nettoförmögenhet som skapat ett alltmer splittrat samhälle och dessutom en oförmåga att ta itu med den kris vi nu lever i.
När staten inte använder de offentliga förmögenheterna blir vi nämligen tillsammans fattigare.
Förrädisk konstruktion
En budget är på många sätt en förrädisk konstruktion om man inte kan jämföra den med tidigare år. Genom att budgeten inte tar hänsyn till hur ekonomin i övrigt ser ut blir det svårt för medborgare att se om en satsning på en miljard verkligen betyder något eller om en ”besparing” på en miljard är det stora vardagsproblem det ofta är.
Därför har vi envist (sedan 90-talet) jämfört regeringarnas budgetar med ekonomin i stort i samhället, alltså med vår samlade BNP som säger en del om vilken kraft hela ekonomin har. Och det vi kunnat visa är då att ”satsningar” ofta är raka motsatsen. Utgår man ifrån vilken ekonomisk kraft samhället har så har budgetarna tvärtom konsekvent resulterat i mindre till offentlig konsumtion och trygghet och mer till privat konsumtion och privat förmögenhet.
Att borgerliga budgetar är sådana är kanske inget att förvåna sig över. Men att socialdemokratiska, med stöd av V och MP, är likadana – det är svårare att förstå.
Militären får mer
I år visar vår genomgång att den offentliga konsumtion nu efter pandemiåret ska pressas nedåt – trots att pandemin visat våra behov av just offentlig konsumtion – medan den privata snabbt ska få öka.
Den visar att skatterna ska sänkas kommande år. Att satsningarna på utbildning och på nya kommunikationer ska minska, inte öka vilket ju rimmar illa med behovet av att ställa om all trafik.
Den visar att stödet till kommuner ska minska rejält och den visar att statliga investeringar – mitt i denna klimatkris – ska pressas tillbaka till åren före pandemin.
Men vi vill speciellt peka på satsningen på miljö och klimat och energi, som enligt MP:s företrädare fått en ”historisk uppgång”. Det är sant att den ökar, men det handlar om promille och inte procent av BNP.
2022 kommer satsningen på allt som vi ska göra för att rädda världen bara vara en tredjedel jämfört vad regeringen, inklusive MP, satsar på ökad militarism.
Faktiskt är militären det enda regeringen satsar så mycket mer på att kurvan stiger år från år.
Praktskandal – inte framgång
Konsekvensen av en budget som håller igen när samhället genomgår en kris är att vi får en ny nivå på massarbetslöshet i Sverige. Sju procent räknar regeringen med framöver, och det är en siffra som tidigare socialdemokratiska finansministrar skulle förfasa sig över.
Vi menar att orsaken till det här är att vi inte, via offentlig sektor, storsatsar på investeringar, på utbildning, på omställning inom arbetslivet, såväl som inom energi och klimat.
Det sista är ju rent av fasaväckande, FN:s generaldirektör António Guterres gick nyss ut med ett nödrop om att staterna måste agera, utsläppen ökar på jorden, de minskar inte. Vi går mot ett klimatsammanbrott.
När vi därför skriver att det är obegripligt att politiken ökar den offentliga finansiella nettoförmögenheten, det vill säga att offentlig sektor samlar på sig pengar som inte används, så är det milda ord. Summan 1 460 miljarder i oanvända resurser är en praktskandal, inte en framgång.
Förstör framtiden
Det här är ett klimatnödläge där all kraft borde sättas in på att investera i omställning, i elektrifiering, i klimatren odling, i bevarad skog och ökad kolinlagring i marken. Det här är saker som inte kommer ske av sig själv och ingen marknad i världen kommer agera för det om inte staterna själva går före.
Om det offentliga storinvesterar så kommer också övrig ekonomi att öka. Arbetslösheten minska, företagen följa efter, tryggheten öka genom mer resurser och, faktiskt, det offentligas inkomster öka genom ökade skatteinkomster.
Vi behöver inte höja skatter för att lösa det här, vi behöver bara använda de enorma resurser som idag fungerar som en broms på hela ekonomin, eftersom de inte används.
Det finns förvisso realpolitiska orsaker till att regeringen inte kan göra det den vill, men att man inför klimatnödläget inte ens försöker att utmana denna absurda sparpolitik, gör att vi snarare tror att man inte vill ställa om.
Att ”samla i ladorna” är ingen rolig anekdot längre.
Det är en förstörelse och det är våra barnbarn som får betala den verkliga skulden.
