Det är lite unikt.
Alla vet Boris Johnsons agenda, alla känner till vad Donald Trump ville och vad Joe Biden inte vill. Kinas ledare har en femårig plan med tydliga mål och Emmanuel Macron har en plan att ständigt öka Frankrikes inflytande inom EU.
Men vad vill Angela Merkel?
Jag tror svaret på gåtan handlar om att en politisk borgerlig ledare som mandatperiod efter mandatperiod styr ett land, egentligen inte behöver någon vision eller mål.
Det där är redan klart.
Reglerna uppgjorda, målet utstakat och ledarens roll blir förvaltning, inte förändring.
Vilket stämmer väl med den personliga bilden kring Angela Merkel som vi får se.
Tysk politik har handlat om att via EU öka handel för de tyska företagen, öka export och öka produktion i andra billigare länder inom EU. Ett klassiskt exempel är hur tysk bilindustri tagit över de forna öststaternas.
På samma sätt har internationell politik handlat om att säkra industrins energibehov och handel, därav de enorma affärerna med Vladimir Putins ryska bolag kring gasimport.
Studerar man Energiwende – det tyska programmet för energiomställning – ser man att Angela Merkel valt att hela tiden kompensera de energibolag som skapat problemet. Vattenfall får betalt för att lägga ner utsläppsbovar och kärnkraft, de som tjänat på förstörelsen går i praktiken rätt fria ifrån omställningskostnaderna.
På samma sätt var det Angela Merkel som i praktiken betalade Turkiet för att skapa den gräns mot flyktingar som inte gick att göra inom EU.
Handel och affärer motiveras oftast med mjuka ord och gemensam artig förståelse.
Men förbundskanslern har inte tvekat att använda brutal övermakt.
Det värsta exemplet är hur hon, via sin finansminister, tvingade Greklands radikala regering på knä och med Europeiska centralbanken (ECB) som vapen stoppade varje försök att hantera finanskrisen på ett rättvist sätt. Orsaken var inte att andra lösningar saknades, ordsaken var att de tyska bankernas enorma spekulation i Grekland skulle skyddas så de kunde dra sig ur.
Bakom den timida ledaren finns en rå makt även om det sällan diskuteras.
Idag utmanas det borgerliga projektet i Tyskland av ett alltmer irriterande folkligt missnöje mot en klimatpolitik som inte klarar jobbet.
Kanske det öppnar dörren för Socialdemokraterna att åter få ansvar för makten.
Men realpolitiskt är det mycket lite som förändras. Angela Merkels skugga finns kvar länge, liksom förre ledaren Helmut Kohl.
Tysk politik kommer framför allt handla om affärer även de kommande åren.
I artiga samtal och utan en tanke på någon förändring än den som tvingas på samhället av själva utvecklingen.
Ingren vision.
Bara administration.