Under helgen presenterade regeringen, flankerade av riksbanken, med allvarliga ord och dramatik om krisläge ett stödpaket till elmarknaden som förvirrade många rapportörer. Budskapet gick ut på att det var det höga elpriset som orsakat sådana störningar att bolag som producerar el riskerade att gå i konkurs.
I själva verket handlade det mer om att staten ger garantier till bankerna, det är det finansiella systemet som inte klarar de stora svängningarna, en bank får inte låna ut hur mycket som helst, inte ens till stora jättar som Vattenfall, då banken styrs av riskregler. Bankerna förser hela tiden elbolag med likviditet, stora bolag sitter inte på egna jättekassor utan är beroende av bankerna när man gör affärer. Det har inge betydelse om bolaget har stora vinster, har man inte likviditet att handla för så går det inte.
Det staten gör, för hela den nordiska elmarknaden är att gå in som garant till bankerna så att eljättarna kan få ut likviditet och fortsätta handla på terminer, alltså långa kontrakt mot stora kunder. Något elbolag säljer för att långsiktigt garantera sina vinster och produktion.
Det är en för vanliga människor kort tidsperiod behovet av likviditet uppstår. Elbolagen köper el ena dagen och får betalt några dagar senare. Banken har då lånat ut några dagar och normalt löper systemet på. Men när elpriserna varierar så måste man ta ut säkerheter från elbolagen som blir väldigt stora. Om det tidigare var en skillnad på 30 öre och 50 öre i ett elpris så är risken för banken lägre än om skillnaden är mellan 30 öre och 3 kronor. Den risken tar banken betalt för. Och elbolagen har inte kassa att kunna klara den.
Alltså går staten in och garanterar de här korta krediterna. Om man inte gjorde det riskerar elsystemet att falla, inte på grund av brist på el, utan på grund av det finansiella systemets svajighet.
Det här har alltså inget med elen i sig att göra. Utan om hur systemet med att handla el fungerar, rättare sagt, inte fungerar.
Kritiken mot det avreglerade elsystemet är detsamma som kritiken mot det svajjiga börssystemet, där ett företags aktie kan störtdyka ena dagen och tokhöjjas det andra. Men aktien påverkar på kort sikt inte vad företaget producerar. Aktiebörsen lever i en annan värld.
Men el är en vara som alla behöver och när elpriset svajar drabbas hela samhället och det finansiella systemet. Att staten måste gå in och garantera elbolagens affärer är alltså en signal om att något är riktigt fel på själva elmarknaden.
El är en ovanligt olämplig vara att hantera som en spelmarknad. Vilket stora företag inser när de måste bromsa sin tillverkning på grund av dyr el.
Den enda vinnaren just nu är de som äger egna solceller. Det vill säga, de som, litegrann, har kunnat ta sig ut ur elmarknadens orimliga system.
